Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 2

örhållande till deras betydliga kostnader, om ännu hos många. anses qvarstå såsom tt erfarenhetsrön från de Napoleoniska krigen. Befästningskonstens ändamål har alltid vait att skydda det bestående, derigenom att len svagare blifvit satt i stånd att motstå den tarkare, till dess omslag kunnat ega rum. Jetta ändamål har hon städse visat sig uppylla i verldshistorien, så länge försvaret vait anfallet öfverlägset, d. v. s. i gamla tilen till de stora grekiska och romerska erfrarnes uppträdande, samt sedermera under nedeltiden och förra hälften af den nyare ill slutet af 1600-talet, då genom Vaubans snille anfallet plötsligen blef försvaret öfverägset, bufvudsakligen till följd af artilleriets tilltagande styrka och kraft. Härefter förföll. befästningskonsten hastigt inda till de Napoleoniska krigen. Fästningarne voro då alldeles för svaga i förhållande till artilleriets kraft; de voro för små att upptaga en slagen armå och medgifva dess reorganisation; de voro för många, så att hela härar åtgingo till besättande af ettlands alla fästningar; de voro för dyra i förhållande till nyttan; deras strategiska läge i förhållande till staten och till hvarandra var rent tillfälligt; och framför allt, de skyddade ej landets brämnpunkter, hufvudstaden och de öfriga större städerna. Följden blef att man . början af innevarande århundrade öfverallt förde krig med stora massor, utan att särdeles bekymra sig om deras tillvaro. Hela kriget afgjordes vanligtvis genom en enda stor slagtning, der utgången kunde bestämmas genom en i sig sjelf obetydlig omständighet, hvarefter den slagna parten, som ej hade någon tillflyktsort, måste underkasta sig segrarens vilja. Härigenom fingo emellertid alla statsförhållanden en karakter af tillfällighet, som var i högsta grad oroande, och underhållet af oproportionerligt stora armeer blef en nödvändighet, som herrskade framför alla andra statsändamål, hvarigenom likväl åter ländernas kultur tillbakahölls och deras finanser rubbades. I den tid af lugn, som efterträdde Napoleons fall, blefvo de snillrikaste statsmän och härförare derlöre ense om, att detta sorgliga: tillstånd blott kunde förbättras genom ett efter tidens fordringar lämpadt statsbefästningssystem, hvarigenom den svagare sattes i stånd att en längre tid motstå den starkare, och slagtningarnes ovissa utgång ej ensamt afgjorde krigen. Artionden förgingo likväl! innan militärerna förmådde lösa det svåra problemet, huru detta statsbefästningssystem borde vara beskaffadt. I tredje afdelningen, der förf. besvarar frågan Hvilka fordringar har framtiden på. befästningskonsten? redogöres för det resultat, hvartill man slutligen kommit i afseende på fästningars beskaffenhet; om de skola uppfylla sitt ändamål för så väl närvarande som tillkommande tider. De måste vara så stora, att de utan möda kunna rymma armåer af 100,000 man och deröfver, i fall de blifvit slagna eller befinna sig under bildning. De måste vara så stora, att de för bombardering kunna skydda de största städer — isynnerhet hufvudstäderna — omkring hvilka, såsom civilisationens brännpunkter, de städse skola anläggas. De böra äfven vara så stora, att de ej af den fiendtliga bären kunna inneslutas, hvarigenom alltid någon sida blir öppen för tillförsel af lifsmedel och förstärkningar. De måste slutligen vara så starka, d. v. s. kunna utveckla en öfverlägsen artillerield samt ett så verksamt aktivt försvar genom utfall, att de af fienden ej genom belägring kunna tagas. De moderna fästningarnes mångdubbla storlek, i förhållande til de äldre, är således ett oeftergifligt villkor för deras brukbarhet. Men på samma gång få de icke vara dyra, såvida ej staten skall öfveransträngas genom deras nybyggnad och underhåll. För attförena dessa skilda fordringar, hvilka de gamla Vaubanska formerna ej kunna tillfredsställa, har man uttänkt systemet med befästade armeläger. Staden eller kärnan bör på ett afstånd, som omöjliggör bombardering, omgifvas med en kedja starka, permanenta skansar eller detacherade verk, hvilka sinsemellan hafva ett sådant afstånd, att deras bestyckningars projektiler möta hvarandra på halfva vägen, och mellanrummet sålunda beherrskas. I förening härmed bör på förband vara uppgjordt ett fullständigt system af fältverk, hvilka hastigt uppkastas på den af fienden hotade fronten — som naturligtvis blott kan vara en mindre del af den milslånga omfattningen -och i hvilka inställes hela den artillerimateriel, hvaröfver man kan förfoga. . Då ctt litet land kan hjelpa sig med ett enda, och ett större med några få sådana armeläger, bör man i dem kunna sända hela landets artilleri, Ahvilket således med säkerhet kan påräknas blifva öfverlägset det fiendtliga, som alltid med mer eller mindre svårighet måste forslas långa vägar. Tänker man sig nu armåelägret derjemte försvaradt af den egna armån, hvilken på samma gång har ett säkert skydd och dock är fri i sina rörelser, så bör detsamma enligt all sannolikt blifva ointagligt, och befästningskonsten har då uppfyllt sitt ändamål, d. v.s. försvaret blir anfallet öfverlägset. Obsräknadt armålägrens mindre kostnad relativt till nyttan, än äldre fä stningar, medgifva de äfven en annan vi gtig besparing: då armåerna nemligen i, dem hafva en säker plats, der de kunna samlas och bilda sig, och då de öfverallt talrika kommuni sationerna tillåta dem att derstädet hastigt förena sig, så kunna i fredstid betydliga massor permitteras (såsom beväring), hvarigenom de dryga underhållskosinaderna för de stora härar, som den nyare krigförinran mRNA RvR RT REGGA TT vr a dR BYN RNA SRA Går