Aftonbladet – 11 januari 1860, sida 2

ett mycket eget, utseende, så väl i anseende till hans hvita hår, som ett visst obeskrifligt djupt uttryck i hans ansigte, icke af ett lifligt slag, utan liksom slutet inom sig sjelf och drömmånde. Då detta uttryck var rådande på hans ansigte, såg han ut som om han hade varit gammal; men då det af någon anledning skingrades — såsom i detta ögonblick, då hau talade med sin dotter — blef han en vacker karl, med ett rätt ungdomligt utseende, Hans dotter hade trädt ena handen under hans arm, der hon; satt bredvid honom, och höll den andra tryckt deröfver. Hon hade makat sig nära intill honom, i sin räddsla för uppträdet och deltagande för fången. Hennes panna bar ett talande uttryck af en växande fasa och af ett medlidande, som glömde allt, utom den anklagades fara, Detta var så märkbart, så talande och så oförbehållsamt visadt, att den gapande hopen, som icke hade haft något medlidande med honom, rördes af deltagande för henne, och en hviskning lopp om kring i salen: Hvilka kunna de vara? Budbäraren Jerry, som hade gjort sina egna iakttagelser på sitt eget behagliga vis, och som utan att veta hvad han gjorde hade sugitrosten af sina finger, utsträckte halsen för att få höra hvilka de voro. . Hopen omkring honon hade frampressat och foriskio. kat frågan till dem, som stodo närmast domstolen, och från dem hade svaret något långsammare blifvit frampressadt och förtskickadt tillbaka; det anlände slutligen till Jerry: Vittnen. Mot eller med ? Mot.n Mot hvilkendera sidan?s Mot fången. Domaren, hvars bliokar hade följt den: allmänna riktningen, lutade sig nu tillbaka isin stoloch betraktade med stadig jblick mannen, hvars lif var i hans hand, då herr generaladvokaten uppstod för att sno repet, slipa bilan och inslå spiken i schavotten. (Fortsättning följer.)