Aftonbladet – 11 januari 1860, sida 2

för AL LA les. Darnay stod der under rannsakning; att jurymännen skulle afiägga eden och att herr general-advokaten gjorde sig redo att tala. Den anklagade, som redan var (och som visste att han var) i tamkarna hängd, halshuggen och steglad af hvarenda närvarande, för orade hvarken fattningen vid detta tillfälle eller antog ban dervid någon teatralisk hållning. Han var lugn och uppmärksam, följde de börjande rättegångsförhandlingarne med stilla deltagande, och stod med händerna :hvilande på bordet framför hohom så orörlig, att han ej hade rubbat ett enda af löfven, som voro utströdda deröfver. Hela domsalen var beströdd med löf och bestänkt med ättika, såsom ett försigtighetsmått mot fängelseluften och fängelsefebern. Öfver fångens hufvud satt en spegel, för att återkasta ljuset på honom. Skaror af brottslingar och stackare hade återspeglats i den, och sedan försvunnit från hans yta och i samma stund från jordens. Ettriktigt spökrum gkulle denne salen ha blifvit, om spegeln en gång skulle kunnat gifva ifrån sig alla dessa bilder, på samma sätt som hafvet en gång skall gifva ifrån sig de döda. Någon plötslig tanke på all den otäckhet och nedrighet, för hvars skull denne spegel blifvit ditsatt, torde hafva flugit genom fångens hufvud, Vare sig härmed huru: som helst; säkert är, att då vid ett ombyte af ställning en ljusstråle föll på hans ansigte, han såg upp, och, varsnande spegeln, djupt rodnade och med högra handen bortströk löfven. Det fogade sig så, att han vid denna rörelse kom att vända sitt ansigte åt den sidan af salen, som var till venster om honom. Der sutto på en upphöjning, i ett hörn bakom domaresätet, två personer, på hvilka hans blick fästes, så plötsligen och i förening med en så stark förändring i hans ansigtsuttryck, att allas ögon, som voro vända på honom, nu vändes på dem, . Åskådarne sågo i de två figurerna ett ungt fruntimmer om en tjugo år, och en herre, som uppenbarligen var hennes far, en man med