Aftonbladet – 11 januari 1860, sida 2

ess anda, och han har för alla tider löst vifvelsmålen i afseende på många bland de nest invecklade och de. mest vigtiga perioerna af vår historia, olik en viss modern): lass af historieskrifvare, hvilka städse benöda sig om att förguda styrkan och böja ramgången till skyarne, att göra en sinlig ch grym tyrann till en faderlig konung, eller . n rå drinkare till ett mönster af berrskareörstånd. Macaulay hade ingen kärlek för jaradoxer; hans byllning var förbehållen hvad an ansåg sannt och rätt vara, och han har Idrig gjort sig skyldig till att uppställa såom idoler för mängden hvad han sjelf afkydde och föraktade. Om han någon gångl. kref för ett partisyfte, så erkände han detta rligt, emedan han var lika litet i stånd till Iumes affektation -som till Gibbons isiga liköjdhet. Det ännes icke en enda rad i hans) rerk, som ett fruntimmer skulle rodna för tt läsa, icke en enda grundsats, som en helerlig man skulle skämmas för att uttala. Ian har gjort mer än någon bland våra hitoriska skriftställare för att utbilda sina landsnäns förstånd, och vi kunna ej tillönska vår ingdom en bättre lärare. Han är hädangånsen, men hans namn skall fortlefva lika oförvängligt som vårt språk, sedan äfven vi gått vädan. Hans verk kunna i en kommande id anföras såsom ett prof på det praktiska ngelska förståndets högsta utbildning och let bästa exemplet på den politiska visdom, om erfarenheten har lärt oss. Vi kunna ej örmoda, att man skall låta det förgängliga vf en sådan man blandas med stoftet utan utt åtminstone tillgodonjuta dessa ärebetygelser, hvilka vi slösa på krigare, som varit ett plågoris för -menniskoslägtet, eller på statsmän, hvilka gjort mera för att missleda än att förbättra detsamma. Det finnes blott — för att låna lord Macaulays egna vackra ord — ben grafplats, som är värdig att omsluta hans stoft. I detta tystnadens och försonlighetens tempel, der tjugo generationers tvister ligga jordade, i det frejdade Westminsier Abbeyr — som icke inom sina murar förvarar något mera ädelt stoft, der borde man lägga de jordiska öfverlefvorna af honom, som ingen engelsman kan nämna utan stolthet eller läsa utan det renaste nöje och den högsta undervisning.s . Bref från Danmark. Köpenhamn d. 6 Jan. 1860. Det är uppenbart att män förmedelst denna ohejdade polemik, ej så mycket mot ministeren (ehuru äfven den får sina fiskar varmal) som mot hofvet på Christiansborg, redan inom en ganska vid krets uppnått ett resultat, som — är tvärt motsatt det afsedda. Det utkommer visserligen dagligen nya skandalskrifter, betalda af Gud vet hvem! Men de säljas dåligt; öfverhufvud taget måste det också antagas, att de sakna allt, utom det råa ovettets kökssalt, och jag vet ej mer än ett enda undantag härifrån, nemligen en liten pjes, Et Ministerskifte under Grevinde Dubarry, som visserligen är argt och uppfyldt af galla, men dock vittnåar om stilistisk förmåga. De anmärkningar, som hittills blifvit gjorda mot den nya regeringens särskilda ledamöter, bafva i sanning icke varit egnade att öfvertyga någon opartisk om att svalget mellan ministeren Hall och ministeren Rotwitt är så fasligt stort; man gör visserligen så godt man kan för att finna och framhålla felen från krigsmnisterns, från utrikes ministerns sida, men det har hittills varit så litet att göra af. Fedrelandets lugna, kallblodiga och partifria hållning under allt detta verkar långsamt men jemnt, ock det kan också ej slå fel att om äfven en och annan af detta blads gamla vänner vändt det ryggen, derföre att det ej följt med strömmen och förklarat MahometHall för vår Herres enda sanna profet, skall det efterhand icke blott vinna dem igen, utan många nya till. Det hviskas om att några alldeles enorma anlopp ännu återstå från de allierade partiernas sida, hvilka för ögonblicket befinna sig i en tröstlös, undanskjuten ställning; bland annat skall en bekant politisk professor vara i yttersta verksamhet för att åstadkomma någonting afgörande. Det skall i mer än -ett afseende blifva intressant att se hur detaflöper. Förberedom oss på stora saker! Berget har redan skickat efter jordemodren. Från åtskilliga främmande makter lära redan svar inträffat på härifrån i sin tid gjorda diplomatiska meddelandet rörande prins Christians eventuella utnämning till ståthållare i Holstein. Så väl i Wien, som Berlin säges man hafva uppfattat detta förslag med ganska oförstäldt — behag, såsom innefattande, hvad det ju också onekligen är, en akt af rättfärdighet gentemot holsteinarens högljudda anspråk på Selvgovernment?: Deremot kan man i prins Christians salonger omöjligt smälta hvad man kallar den nya utrikesministerns Moförskämdhet? att bjuda en tronföljare något dylikt. (En insändare i Fedrelandet? bar för öfrigt nyligen uppdukat den pikanta historien — uppenbart oriktig! — att planen en gång skulle spökat också i herr — Halls hufvud, ehuru den aldrig hann att som fullväpnad Minerva träda fram derur.) Inämnda salonger lefver man för närvarande på fullkomlig krigsfot; man har visserligen för längesedan slagit på det komplettaste ibjel både hela ministåren, dess anhängare och allt hvad som finnes på Christiansborg, men man håller nu på med att stycka deny för att vara säker Ts rst RR RE