2 utväg all tillitas, der all forhoppning saknas; -fom möjlighet af fångbevakningsanstalterna: futbildande till sådan grad, att lyckadt rymf ningsförsök måste höra till det mera sällsynta skulle, efter min tanke, tillåtelse kunna gifvas till den flyende fångens dödande; ty under detta begrepp hemfaller den föreslagna Jutvägen att genom skjutgevär tillfoga fånger I kroppslig skada. Hvilka bestämda föreskrifdter, utöfver hvad som ligger uttryckt i 56 och 157 S6 af förevarande lagförslag, än må särskildt gifvas om de bevakandes skyldighet ati rikta skotten åt sådana kroppsdelar, der faran för lifvet förmodas vara minst, och huru noga Jän sådana föreskrifter må blifva iakttagna. dsåvidt nemligen omständigheterna, bristande T dagsljus, den flyendes hastiga och omvexlande kroppsrörelser och den skjutandes naturliga oro vid det ögonblickliga verkställandet af denna hemska målskjutning må kunna tänkas göra det möjligt; så är det en fysiologisk sanning, att dödsskada genom skottsår kan göras å hvilken kroppsdel som helst. Utan att i någon mån förneka giltigheten af den grundsats, att straff bör följa äfven å de brottsliga gerningar, den häktade inom fängelset och eljest under sin fångenskap begår, lärer det dock medgifvas och vara ostridigt, att tillåtelse till flyende fånges fällande med skjutgevär icke kan försvaras ur synpunkten af straff för den olydnad mot samhällsordningen fången genom rymningen visat. : Längtan till den förlorade frihetens återvinnande, önskan att undkomma det lidande, samhällslagarne såsom straft ålägga, äro så naturliga känslor. att just derföre tvångsmedlet af fängslande måste användas. Detta användande innebär å sambällets sida ett frånträdande af all beräkning, att den häktade skall blott genom kraften af en befallning vara hållen i mistning af friheten; och i naturen af sjelfva detta tvångsmedel ligger en för vanliga menniskolynnet ständigt frestande uppfordran att söka utvägar aut rädda sig undan samma tvång. Och denna naturliga trängtan efter friheten är så stark, att, huru mycket än kännedomen om det nu ifrågasatta äfventyret af rymnings försök må hos lången under fängelsetiden städse inskärpas, detia äfventyr troligen: alls icke skall föresväfva hans tanke i den stund, då utsigten till frihet för honom öppnar -sig; likasom ock de varnande anropen till honom under flykten icke torde komma att öfvervinna begäret efter den frihet, hvars första andedrag han redan hunnit känna. Det dödande eller förlamande skottsåret skulle under flykten träffa honom sannolikt lika oförmodadt som hade han aldrig hört möjligheten af sådan händelse. omtalas. Men skulle efik en sådan utväg till hämmande af fånges oykt: kunna ur sträng rättsgrund försvaras såsom tillåtlig, äfven der ännu stode öppen möjligheten till ändamålets vinnande på annat sätt, som med våra lagars anda och syftning vore mera förenligt; så är dock denna utväg, efter min tanke, på långt när icke tillräcklig för ändamålet. Icke kan det påräknas, att i de flesta fall fångens flykt skulle vara så tidigt bemärkt, att bevakningen kan hinna att med sina skjutgevär hejda flykten; ofta verkställes rymning, då mörkret gynnar fångens förehafvande; och i många fall tcrde det, i följd af föreskrift, uppsåtligt varsamma skjutandet icke träffa fången, utan denne undankomma och derigenom få utrymme till de nödtvungna våldsgerningar och stölder, för hvilkas förekommande man velat låta den flyendes lif gifvas till spillo. I bredd med ofvanantydda, säkrare anordnande af fångbevakningen, men ingalunda såsom ensamt tillägg till de nuvarande anstalterna i deras befintliga skick, kunde detta sätt att freda sambhället för faran af rymmande fångars brott ega nigon synnerlig ändamålsenlighet; men dettorde vara att hoppas, att det kunde anses öfverflödigt, derest n ålet sökes på den andra vägen, hvilken väg visserligen skulle komma att fordra betydlig utvidgning af den kostnad fångbevakningen hitintills medfört, men icke får derföre anses vara för staten omöjlig. Den kostnad är icke illa använd, som leder till upprätthållande af allmänna rättstillståndet, på ett sätt, hvarigenom den naturliga rättskänslan icke såras. I öfrigt förefaller det icke osannolikt, att ifrågavarande makt öfver fången skulle hos hans med skjutgevär beväpnade väktare mången gång minska den noggrannhet i vården inom fängelset och under fångföringen, hvartill, under nuvarande förhållanden, väktaren är genom sin af rymningsförsökets framgång beroende ansvarighet uppfordrad, och hvilken noggranna vårdnad vanligen bör förekomma allt behof af våldsam medfart mot fången. Händelser, då rätten att med skjutgevär döda eller såra fånge vid rymningsförsök bleffe begagnad, kunde komma att gifva rum för mörka misstankar mot fångvaktaren, icke blott om sådan försumlighet i den egentliga bevakningen, hvarigenom fångvaktaren utan sin afsigt inledt fången i frestelsen att trofsa faran till Tif eller lemmar, utari äfven måhända om uppsåtlig anläggning för tillfredsstälande af skadelust i följd af den Tense sinnesstämning, hvartill den ständiga ber gen vm emellan i och för den enes alltid för cn andre förhatliga kall kan ansePgifva talrika anledningar. Möjligheten, att efter dylika bedröfliga! händelser-med verklig tillförlitlighet utreda sanna förhållandet, synes i allmänhet blifva mycket begränsad, — helst i de fall, då af de begge handlande personerna blott en lefvande återstår att förtälja händelsens förlopp. Och denna för hvar och en uppenbara svårighet att utransaka det rättmätiga eller icke rättmätiga bruket af makten öfver fånges lif skulle otvifvelaktigt göra denna makt farlig, alltför farlig att läggas i en till underordnad bildningsgrad inskränkt fångvaktares eller fångförares hand... Måste denna betänklighet erkännas i fråga om de personer, som genom gröfre brott ådragit sig fängelselifvet, så eger-den ännu större vigtiafseende på alla dem, som antingen för ringare förbrytelser eller ock, hvilket äfven måste tänkas såsom möjligt, alldeles oskyldiga kommit i fängelse, och för hvil , under obetänksamhet rn ören PSD pm sv If mr mm ct FA OO BR AR I 4 —2 2