Är i Italien; ty frågan är väsendtligen italiensk. Nu finnes det i Italien tillräckligt mycket snille, politisk finhet och klokhet, såväl inom det liberala partiet som hos romerska hofvet, för att kunna inse de ömsesidiga behof och fördelar, som böra förena Italien och Rom. Härtill erfordras blott en enda sak, den nemJigen, att man å båda sidor blir fullt öfvertygad derom, att man ej längre har att vända sig till utländningen, eller att man ej längre behöfver befara en främmande påtryckning. Detta är omöjligt, skall man svara. Försök! Dertill skulle åtgå alltför mycken tid. Men hvad gör detta, då tiden ej fostrar annat än det natärenliga och verkställbara I BIVill man se huru denna fråga betraktas af upplysta italienare, så finner m n detta utien nyligen i Florenz utkommen skrift öfver påfvens verldsliga maktv. Författaren, hr Giorgini, kommer till samma slutresultat som Laguerronigre, men behandlar ämnet på ett vida mera fritt och mindre undfallande sätt. Så yttrar han bland annat: Påfvens verldsliga herravälde är nu nära sin ändalykt; det hör till de ting, som väl kunna dö, men som icke låta reformera sig. Hvarförex — frågar författaren de franska biskoparne — gifver icke Frånkrike tillbaka Avignon, på hvilket påfven eger lika giltiga anspråk som på Romagnarni? I hvad Fransrike endast betraktar såsom en verldslig prydnad för påfven, ser Italien just sjelfva urkällan till alla sina söndringar. Åren I väl kristna, fortfar han, d? I påstån att italienarnes rätt till en förnuft; och mensklig styrelse måste stå tillbaka för kyrkans nytta? Vi begå ej en sådan smä. delse emot Kristi kyrka som den 24 ense henne, för att kunna tro, lefva och; frodas, behöfva menniskooffer. Kristendo gen är icke kommen för att på nytt införa PT senniskooffer, utan för att afskafta sådana. I äldre tider voro de :verldsliga regeringa sme råa och våldsamma; gaxantien för kyrkans frihet låg i hennes yttre oberoende af regeringarne. Nu deremot -och hädanefter gifves det en annan, vida säk.rare garanti för kyrkans oafhängighet; det är, den allmänt erkända grundsatsen om kyrkans frihet från staten. i Med anledning af afrättningarne i Romagnan och massakern i Perugia yttrar författaren: D et blod, som droppar ned från tiaren, har fjrdunklat påfvedömets glans, har förminskat dess anseende, har försvagat den religiösa känslan, :och detta vida mer i Italien än i någon annan del af verlden; och mera i Kyrkostasten äni någon annan del af Italien. Sjelfva Österrike har erkänt bristerna i den påfliga :styrelsen; men hvarföre. kan påfven, äfven ,med den bästa vilja i verlden, icke reformera? !Derföre att påfven icke är någonting annat än förvaltaren af ett fideikommiss, hvilket han till sina efterträdare måste öfverlemna sådant Iban det emottagit. Påfven är i vida mindre grad än någon annan regent oinskränkt; han är bunden vid det heliga kollegii medregering, och en reform, företagen af honom, skulle vara ett statsstreck, som i första rummet skulle återfalla på hans eget hufvud. Då man talar om reförmer i Kyrkostaten, så förgäter man att Kyrkostaten har en oföränderig lagstiftning, kanoniska rätten; utan denna ir påfven ingenting. Författaren visar derpå, att icke ens de förmåner, som tillgodonjutas mnder ett s. k. upplyst envälde, här kunna ikomma i tråga. Embetsmäns ansvarighet inför suveränen är ej annat än ett sken, så snart Tegeringen icke är fri i valet af sina organer,; utan måste taga dessa inom en viss. sluten krets. Czaren kan med ett enda ord af en minister göra en privatman. En kardinal deremot vet ganska väl, att han ej kan aflägsnas på annat sätt än genom befordran., Stater upprätthållas, enligt det gamlä ordspråket, genom samma medel som de uppkommit: Men om de andliga färstendömena har Machiavelli sagt, att ehuru de väl kunna ha förvärfvats genom lycka eller genom förstånd, så bibehålla de sig ganska väl utan hvarken det ena eller det andra; ty de ega ju till sitt stöd de gamla kyrkostadgarne. — Ekonomiutskottet har i dag fattat sitt beslut. och afgifvit sitt Sbelankande med anledning af motionen om en framställning till K. M:t angående innehållet af de instruktioner, som borde meddelas Svergas ombud vid den förestående kongressen för ordnandet at de italienska angelägenheterna. I detta betänkande, om hvars godkännande utskottets samtliga ledamöter (och bland dem äfven , motionären, hr Lallerstedt,) varit ense, uttalar sig utskottet på det varmaste för Italiens frihet och sjelfbestämmelserätt, samt förklarar, att utskottet sålunda i allo gillar de i motionen uttalade åsigter om den talan, som Sverges ombud vid den ifrågavarande kongressen borde föra; men att, då H. M. konungens högsinnade tänkesätt vore af alla. kända och då dessutom h. exc. statsministern för utrikesärendena under öfverläggningen på riddarhuset gifvit tillhänna, att K. M:t redan utnämnt Sverges ombud vid kongressen och utfärdat de instruktioner, .so kommer att dem meddelas, samt att desamma vore sådana, att de öfverensstämde med K Moto mh dass oto