Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 2

M— —— VR Hans kalla hvita hufvud kom i beröring med hennes strålande hår, som värmde och upplyste det, liksom hade det varit frihetens ljus som strålade öfver honom. Om ni hör i min röst... jag vet icke om så är, men jag hoppas att det är så...om ni hör i min röst någon likhet med en röst; som fordom var ljuf musik i edra öron, så gråt dervid, gråt dervid! Om ni, när ni vidrör mitt hufvud, vidrör någonting, som påminner er om ett kärt hufvud, som hvilade vid ert bröst när ni var ung och fri, så gråt dervid, gråt dervid! Om jag, när jag ger er vinkar om ett hem som väntar oss, der jag vill troget af alla mina krafter sköta och vårda er, om jag då i edra tankar återkallar minnet af ett hem, länge ödsligt och öfvergifvet, under det er. själ förs: äktade, oså gråt dervid, gråt, gråt!l Hon omslöt fastare hans hals och vaggade honom på sitt bröst liksom ett barn, Om när jag säger er, käraste, dyraste... att all er nöd är öfverstånden, och att jag kommit hit för att rädda er, och att vi följas åt till England för att der lefva i fred och ro — om jag då föranleder er att tänka på att er verksamma lefnadsbana blef på ett så förskräckligt sätt afbruten, att vårt fädernesland, det kära Frankrike, betedde sig så nesligt emot er, gråt då, gråt! Och om, när jag en gång säger er mitt namn, och säger er hvem min far är, som lefver, och hvem min mor vär, som är död, — om ni då får höra att jag måste knäfalla för min vördade fader och anropa hans förlåtelse för det att jag aldrig för hans skuld sträfvat hela dagen och vakat och gråtit hela natten, emedan min stackars , moders ömhet ville bespara mig de qval hon sjelf lidit, gråt då, gråt! Gråt då öfver henne, och öfver mig! — Åck! gode herrar, tacken Gud! Jag känner hans heliga tårar på mitt ansigte, bans suckar häfva sig mot mitt hjerta! Ack se, sel Tacken Gud för oss, gören det! Han hade sjunkit i hennes famn med an