Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 2

der, någonting som man aldrig varsnat hos hondmi förut. Likväl tycktes han finna ett nöje uti att höra sin dotters röst, och lyssnade alltid till den hvarje gång hon talade. På det undergifna sätt, som en mångårig fånge småningom antager, åt han och drack han hvad man gaf honom att äta och dricka, samt iklädde sig rocken och andra plagg, som de räckte honom. Det tycktes mycket fägna honom när hans dotter tog honom under armen; han tog — och qvarhöll äfven — hennes hand emellan sina båda egna. De började vandra utför trappan: Defarge gick förut med lyktan; Lorry gick sist. De hade icke kommit många steg utför den långa hufvudtrappan, förr än Manette stannade och stirrade upp emot taket och på väggarna rundtomkring, Ni känner kanske igen er här, min far? Ni mins att ni kom upp här? Hvad var det ni sade? Men innan hon hann upprepa frågan, frammumlade han ett svar: Mins? Nej, jag mins icke. Det var så länge sedan. Att han icke hade något slags begrepp om, att han hade blifvit förd dit från sitt fängelse, märkte de tydligt. De hörde honom mumla: Numro hundraett, Norra Tornet, och hvad han såg efter, var uppenbarligen de massiva fästningsmurarne, som så länge hade omgifvit honom. När de kommit ner på husgården, ändrade han instinktmässigt gången, väntande att komma på en vinds brygga; och då ingen sådan mötte, och han såg vagnen på öppna gatan, släppte han sin dotters hand och grep åter tag omkring sitt hufvud. e Inga kroggäster stoda vid dörren3 ingen menniska syntes till i något af de många fönstren, ickejfens någon ensam vandrare fans på hela gatan. En hemsk tystnad och ödslighet rådde der. En enda själ var synlig, och det var fru Defarge; hon lutade sig mot dörrposten, stickade — och såg ingenting. sq : (Forts. följer.)