Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 2

sigtet hvilande på hennes bröst: en syn så rörande, och dock så fasansfull vid tanken på det förskräckliga lidande som låg bakom detta ögonblick, att de båda åskådarne höljde sina ansigten, Sedan en lång oafbruten tystnad herrskat i detta jemrens näste, och fadrens arbetande bröst och darrande lemmar längesedan återskjunkit i det lugn, som är alla stormars efterföljare — en förebildning för menniskan af det stilla lugn, hvaruti den storm, som vi kalla menniskolifvet, slutligen måste hamna — trädde de båda männen fram för att upplyfta både fader och dotter. Han hade så småningom sackat ner mot golfvet, och låg der utmattad, försänkt i en dvala. Hon hade låtit sig dragas ned med honom, så att hans hufvud skulle komma att ligga på hennes arm, och hennes hår, som fallit öfver honom, skyddade honom för ljuset. Om nu utan att vidare oroa honom, sade hon till Lorry då han böjde sig öfver dem, förgäfves sökande qväfva sina snyftningar — allting kunde ordnas för vår afresa med ens från Paris, så att han omedelbarligen från denna dörr kunde föras ... Men betänk väl. Är han väl i stånd att uthärda en resa? Bättre i stånd till det, skulle jag tro, än att qvarstanna i denna stad, så fasansfull för honom.n Ganska riktigt, sade Defarge, som hade fallit på knä för att se och höra. Mer än så: herr Manette bör,af många skäl och orsaker, komma, så snart som möjligt från Frankrike. Säg, skall jag beställa en vagn och posthästar? Det är en affär, sade Lorry, som vid minsta anledning återtog sina metodiska fasoner; och när en affär skall uträttas, är det väl bäst att jag tar den om hand. Varen då så gode, sade miss Manette ifrigt, och låten oss båda stanna qvar här. Ni ser huru stilla han blifvit, och ni kan icke vara rädd för att lemna mig ensam med