Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 1

som om de, liksom ett flyktigt ljussken, hade från honom återfallit på henne. Mörkret hade öfverskyggat honom der han satt. Han betraktade de två med allt svagare och svagare uppmärksamhet, och hans ögon sökte i dyster sjelsfrånvaro golfvet och rrade utefter det på det vanliga viset. Slutligen, med en lång, djup suck, upptog han skon och började åter sitt arbete. Har ni känt igen honom, min herre frågade Defarge hviskande. Ja, för ett ögonblick. I förstone ansåg jag det för alldeles omöjligt; men det är fullkomligt säkert, att jag för ett ögo blick igenkände det för mig så välbekanta ansigtet. Tst; låt oss draga oss litet tillbaka. Tstl : Hon hade flyttat sig från väggen i kyffet helt nära intill bänken, på hvilken ban satt. Det låg någonting fasansfullt i hans omedvetenbet af närvaron af en person, som stod honom så nära, att hon nästan vidrörde honom. Intet enda ord talades, intet enda ljud väcktes. Hon stod liksom en ande bredvid honom, och han lutade sig öfver sitt arbete. Ändtligen fogade det sig så, att han behöfde utbyta verktyget, som han hade ihanden, mot sin skomakarknif. Denne låg på sidan om honom, men icke den sidan, på hvilken hon stod. Han hade tagit upp knitven och ville luta sig ned för att arbeta igen, då han varsnade en skymt af hennes klädning. Han uppslog ögonen och såg hennes ansigte. De två männen ville skynda fram, men hon hejdade dem med en vink. Hon fruktade ej att han skulle gifva henne ett stygn med kmfven, hvilket deremot de fruktade. Han stirrade på henne meden fruktansvärd blick, och hans läppar började bilda några ord, eburu intet ljud kunde förspörjas. Smås ningom, under uppebållen imellan hans -hastiga och våldsamma andetag, framträngde orden: Hvad är detta ? Med tårarna strömmande utför ansigtet förde hon sina båda händer mot sina läppar oc. kyste dem åt honom; sedan sanmanknäpp