Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 1

nuters tid, hvarunder :han :genomgick alla de ofvanbeskrifna åtbörderna med-finger och händer. Slutligen återvände dock hans blickar till det ansigte, från hvilket de hade förirrat sig; när de hvilade på detta ansigte, ryckte han till, och återtog sedan, liksom en som somnat, och i det han vaknad återtager ett afbrutet samtal: Jag begärde lof att få lära mig sjelf, och det tillstaddes -mig med mycken svårighet och efter långt betänkande, och jag har gjort skor alltsedan. dess. . I det han utsträckte handen efter skon, som man hade tagit ifrån honom, sade Lorry, som fortfor att betrakta honom med stadig blick: Monsieur Manette, känner ni icke igen mig ? Skon föll på golfvet, och han satt och betraktade stint den frågande. Herr Manette, sade Lorry och lade sin hand på Defarges arm, mins ni alls icke till den här mannen? Se på honom. Se på mig. Kommer ni inte ihåg någon gammal bankkarl, någon gammal affär, någon gammal tjenare, herr Manette? k Då den mångårige fången satt stint etraktande ömsom Lorry, ömsom Defarge, började så småningom några länge utplånade tecken till uppmärksamhet och andligt-lif framträda genom det mörka töcken, som hade sänkt sig öfver dem, De bortskymdes igen, de förbleknade, de försvunno, men de hade varit der. Och så noggrannt afspeglades alla dessa skiftande uttryck på hennes sköna anlete, som hade smugit sig utefter väggen till ett ställe, hvarest hon kunde se honom, och hvarest hon nu stod och betraktade honom, hållande sina händer, hvilka hon i förstone hade upplyft af innerligt medlidande, om ej för att afvärja den bjertskakande åsynen af honom, nu utsträckta emot honom, darrande af brinnande: begär att få lä ga det spöklika ansigtet mot sitt unga, varma bröst, och älska det tillbaka igen till lif och hopp — så fullkomligt återspeglades dessa uttryck (ehuru i 1fligare drag) på hennes ungra vackra ansigte, att det tycktes