Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 3

ovilkorligen måste höra såsom ledamot af skapsakademien eftergrundlagen. bålla vi presteståndeträttvisligen räkning för goda vilja att upptaga nya och välberättigade menter; 1 den 13:de punkten åter, som nu mest intressat oss, och som rörde upptagandet i bondeståndet af en del bland hitills orepresen terade egendomsegare på landet, var vår röst visserligen jakande, men vi knappas att 1 denna frågan göra vår mening och hafva ön mindre lust att utbrista i klagan öfver vårt nederlag. Vi skulle göra illa skäl för namnet de stilla, om vi på ett framstående sätt deltagit eller deltoge i agitationen för dagens brinnande och brännande frågor, men vi vore nning dåliga patrioter, om vi ett ögonblic rde att i tysthet begrunda dem och säga vårt lilla ord med, när tiden synes oss vara inne. Så ock i den stora frågan om nationalrepresentationens ombildning. Vi hafva bidat vår tid öfvertygade att den en gång skullc Med deltagande hafva vi följt rörelse att synnerligen låta oss nedslås, när de skenbart varit resultatlösa, öfvertygade som vi varit att när landet en gång fått öfvertygelser, värda att. representeras, kommer representationsreformen utan mycken svårighet och så att säga af sig sjelf. Derföre bh vi oss lugna unter fyratiotalets. reformarbeten och sågo utan mycken grämelse det s. k. kungliga förslaget med sin misströgna och ängsligt afvägda censhs falla igen i sitt befryndade intet. Ännu. mindre behagade oss det Lagerbjelkska försöket att sätta styltor under de korporativa intressena, som Gud ske lof synbart luta till sin undergång: Men märkvärdigt eller rättare sagdt naturligt nog: i samma mån den dynastiska reaktionen kändes mera tryckande efter Februaribändelserna 1848 och franska militärväldets pånyttfödelse tyckte vi oss börja. förnimma em alldeles ny och uppfriskande strömsättning 1icom det allmänna medvetandet, som snart nog Sökte och nfax. stor svårighet fann en: beqväm ock spassande form i borgareståndets utvidgning! med nyå elementer, sådant det för första Ängen visar sig vid innevarande riksdag, Irom tjugofem ir, två. betydande steg framåt, som icke kostat blod, knappast ens satt de politiska passionerna i någon häftigare brusning! Redan vid uppisgandet af de ofrälse bruksegarne idetta stånd, skymtade för oss. gryningen till en nationalförsamling, icke lik den franska, såsomsen förstörande öfversvämning, den der i sin vilda fart nedbröt seklers oödofullt uppförda samhöllsförskansningar; utan såsom kanalens lugna men mäktiga vattenmassa. villigt lydande men handens. betänksamma arbete. Ännu mera betydelsefu!l är den sista i den stora strörmsåran inledda drifkraften; men samhällsarketet är stort och kraftuliflödena kunna ej bli för många. Om det, såsom vi tro, ligger någon sanning i det latinska ordspråket in medio consistit nirtus, vill det synas oss som om medelklassen, öfver allt i verlden men isynnerbet hos oss, nu mera än någonsin förr är kallad att draga till sig förstärkning uppifrån xch nedifrån och med. samlad skulderkraft träda under samhällsarbotet. Mer än betydelsefullt är det i sanning och ej så Jitet Boppgifvande för en sund demo k utveckling utt redan ej mindre än tre sjelfskrifna sökt och vunnit inträde i tredje ståndet. Dette stånd har genom sakernas inneboende kraft samlat sig till en representationskärnay-som nåste utöfva en ständigt tilltagande attrak sion, liksom i den fysiska verlden, och snart tillegna sig ej mindre de mest medborgeriga krafterna uppifrån — nemligön efter tetta ords betydelse i det allmänna föpruROruset — i den mån de. kunna frigörs sig från sastoch privileg ssen,f än äfven nedfrån — i samma dvyadtha bemärkelse —— le mera demokratiska eementerna, i samma nån desse hinna attfnförlifva sig med metelklassens bildninf och ideriktning; dit de: ynbart och oemotståndligt sträfva. Men låtora söss tillsvidare, och! intill lägligare tider. Vända blicken från de elementer, Om endasb. äro i görningen, till ett sådant; som redfan är jemförelsevis färdigbildadt och ondsäst väntar på att intaga sin välberättigade pråts inom den lagstiftande medelklassen. Vi mena den stora massan sf jordegare på lanlet, som ej tillhöra den egeritliga allmogen. Om någon samhäll på de sista decen-: nierna skjutit upp soc betydenhet och genom upplysning och semhällnvttiga sträf. vanden gjort sig förtjent a! politsk myndighet, så är det visserligen denna. Öfverallt; ler något utröättats f mänt bästa inom hushållningssällskaperna, vid landibruksn i stiftaridet af kreditanstalter, i beford af folkundervisnin och alla andra allmännyttiga företag, bar denna talrika klass medverkat och ej sällan gått i spetsen. Och en sådan förstärkning, så vidt det hvilande grund: lagsförslaget innebar, har det svenska bonleståndet skjutit ifrån sig. Illa attsåskedde; men, som vi sagt, det var knappt annat att vänta. Detta stånd, oaktad: dess började attraktion mot medelklassen, är ännu, åtnminstone hvad den egentliga odalallmogen bebeträffar, alldeles för mycket i ren aristokratisk mening korporatift sinnadt, för att villigt och tvångslöst tillegna sig nya dementer, likamycket om de erbjuda sig uppeller nedifrån, och om vi ej för mycket misstaga oss, kan man väl säga att de hittills upptagna elementerna ur ståndspersonsklassen i viss mening ännu flyta ofvanpå, liksom oljan på vattnet, utan att hafva kunnat kemiskt förena sig med bufvudkroppen. Derföre kan också, med villigt erkän-— nande af de ganska utmäörkta krafter, detta stånd på sednare tider företett, och den i många fall hedrande och fosterländska hållning, det iptagit, detta stånd knappasttiller kännas en högre politisk. verksamhet än den negativa, strängt diciplinerade, strängt huskällssamma i fråga om statsbehofven, ströngt upprätthållande i fråoa om konstitutionell! Tic