Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

gade honom , Lorry hviskande, med en anatrykning af harm: Förevisar ni herr Manette ? Jag förevisar honom på sådant sätt, som ni sett, för några få utvalda,, Är det bra, det? Jag anser det för bra. Hvad är det för få? Jag anser dem för bra karlar, af samma namn som jag — hvilka den åsynen skall göra godt, tänker jag. Nog om den saken; ni är en engelsman; det är en annan sak. Var god och vänta här ett ögonblick. Med en tillbakavisande åtbörd med handen. böjde han sig ned och tittade genom springan i väggen. Snart reste han på hufvudet igen, slog med handen ett par tre gånger på dörren — uppenbarligen i ingen annan afsigt än att göra buller. I samma akt och mening drog han nyckeln en tre fyra sånger utefter dörren innan han med myeket slammer insatte honom i nyckelhålet och så klumpigt han förmådde vred honom oms kring. Dörren öppnade sig långsamt under hans band inåt rummet; han tittade ditin, och sade någonting. En svag röst svarade nåsonting. Föga mer än ett enstafvigt ord unde väl hafva varit sagdt å någondera sidan. Han såg tillbaka öfver sin axel och vinsade åt dem att komma in. Lorry slog sin rm fast omkring dottrens lif och stödde wenne; ty han märkte att bon höll på att ligna. E...e...en affär, en affärl sade han ifrigt, i let någonting fuktigt lyste på hans kind, om alls icke såg affärsmässigt ut. Kom mu, och följ mig in. . Jag är så rädd, svarade hon darrande. Hvad är ni då rädd för?