Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

natur. Det säkra är, att medel och utvägar lätt finnas, om man med allvar vill söka dem, om föräldrarne verkligen önska att uppfostra sina döttrar för lifvets allvar, i stället för till balernas stora slafmarknad. Den juridiska botydelson af ordet bosatt. Frågan hörom; en gång lyckligen och väl tilländabragt genom utslag af konungens Högsta domstol, har det oaktadt åter blifvit bragt å bane genom hr Bomans i borgareståndet väckta motion, i frågasättande hrr Lallerstedts och Wallenbergs kompetens att i nämnde stånd representera de städer, som valt dem till sina ombud. Det ovanliga har i denna sak inträffat, att medan från åtskilliga håll och uti flera tidningar yttrats en uppfattning af frågan, olika len, som blifvit af Högsta domstolen förklarad vara den rätta, hafva deremot alla de lagliga myndigheter, som haft anledning att derom yttra sig, stannat i enahanda beslut. Så magistraterna i Wadstena, i -Westervik och i Sundsvall; eå landsböfdingeembetena i Kalmaroch Vester-Norrlands län samt slutligen Högsta domstolen. Detta antyder tillräckligt, att öfverallt, der juridiska insigter förefinnas samt förmåga att göra laga distinktioner och fatta hvad som kan lagligen stadgas och bevisas, der kan ingen tvekan uppstå derom, att enhvar är lagligen bosatt, har sitt lagliga bo och hemvist, der han är mantalsskrifven. Att deremot åtskilliga icke lagkunniga ännu icke fått saken riktigt klar för sig, derpå utgör br Bomans motion ett bevis. Af denna anledning och då högsta domstolens beslut i ämnet endast bekräftade det af konungens befallningshafvande i Hernösand meddelade utslag, och iå detta åter stödde sig på de af hr Wallenberg med anledning af besvären afgifna påminnelser, så ha vi ansett oss böra, såsom ett bidrag till redande af begreppen i denna fråga, skaffa oss del af och gifva offentlighet åt dessa hr Wallenbergs påminnelser, hvilka vi här nedan meddela. Vi förutskicka härvid endast den anmärkningen, att då hr Boman i sin motion anfört såsom skäl, hvärföre hr W. icke skulle kunna anses bosatt i Sundsvall, att han härstädes har hos sig mantalsskrifne flera personer samt härsädes innebar befattningar, som gifva honom vissa af hr Boman till siffran beräknade inkomster, så har hr B. härvid endast påpekat alldeles samma förhållande, som eger rum med hvarje köpman eller annan borgare, som eger t. ex. ett bruk, en landtegendom. Äfven de -kunna ju på andra orter, än der de sjelfva hafva sitt lagliga hemvist, hafva hos sig mantalsskrifnå ända till hundradetals personer, och kunna af de på andra orter belägna egendomarne hafva stora, kanske sina förnämsta inkomster; men icke har man ifrågasatt att de skola derföro förlora sitt burskap eller upphöra att anses lagligen bosatta der de sjelfva för sina personer låtit sig mantalsskrifvas. Men vi anse det öfverflödigt tillägga några ytterligare argumenter, då frågan så klart utredes i hr Wallenbergs skrift; hvilken är af följande lydelse: Tid konungens befallningshafvande i Westernorrlands län! Då konungens befallningshafvande, genom resolution af den 25 Juli sistlidet år, behagat infordra valberättigades i staden Sundsvall förklaring öfver hr M. Victor Wahlgrens klagoskrift af den 21 Juli, deruti han förmenar, att olagligheter skulle varit begångna vid den 18 i samma månad hållet riksdagsmannaval i Sundsvall, och uti denna berörda klagoskrift bland annat anför, att jag, som i valet deltagit, ej skulle vara valberättigad i Sundsvall -derföre att jag tidtals vistas i hufvudstaden och annorstädes, så får jag härmed ödmjukligen, till gendrifvande af ett slikt påstående, anföra följande uppgifter, hvilkas öfverensstämmande med sanna förhållandet magistraten, i Sundsvall är i tillfälle att vitsorda. År 1850 erhöll jag burskap i Sundsvall såsom grosshandlare och har varit derstädes alltsedan mantalsoch skattskrifven samt ordentligen erlagt mina utskylder såväl till kronan som till staden. År 1853 valdes jag till riksdagsman och deltog uti sådan egenskap i 1853—1534 års riksdag. År 1855 afled min hustru, och bouppteckning efter henne förrättades af magistraten i Sundsvall, hvilken myndighet jemväl förordnade förmyndare för mina fyra minderåriga barn. År 1856 valdes jag till riksdagsman för andra gången och utöfvade i följd deraf representantkallet vid 1856—1858 års riksdag. Det är sannt att jag kortare och längre tider uppehållit mig utom Sundsvalls portar, men jag känner ingen förordning, som bestämmer, att en borgare skall tillbringa hela sin tid i staden för att ej förlora sitt burskap! Och om det skulle anses medgifvet att någon gång lemna staden, hvar är då begränsningen af denna permissionstid? Och hvem förer matrikel öfver borgares afresa från och återkomst till staden? Hvart skulle det då taga vägen med den frihet, som är oundgänglig för all industriel verksamhet? Klaganden antyder att jag ingenting uträttat i Sundsvall, utan uteslutande har min sysselsättning annorstädes. Såsom bevis att jag utöfvat och fortfarande utöfvar milt borgerliga yrke i Sundsvall må anföras, attjag deltagit i byggnaden på Sundsvalls varf af en brigg och ett skepp, deltagit i. bildandet af en bank samt i anläggandet af ett bayerskt ölbryggeri. z Dejemte anför klaganden, såsom bevisning att jag ej borde vara valberättigad, den omständighet att jag är direktör i Stockholms en