Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

blifvit ogynnsamma, icke ha någon annan utväg än att förtvifla. Vi ha blifvit ånyo erinrade om dessa förbållanden en al en tysk författarinna nyligen ugifven broschyr), för hvilken åtskilliga tyska tidskrifter utförligt redogöra, och hvilken med värma söker ådagalägga det orimliga deruti, att obemedlade föräldrar icke tänka på något annat subsistensmedel för sina döttrar än ett giftermål. Och författarinnan har fullkomligt rätt deri, att detta är orimligt och att det i tvåfaldigt hänseende är förderfligt. Ty det är visserligen sannt — såsom man kan vänta att vissa hyperesthetiska sinnen genast med cn viss horrör skola anmärka — att det är qvinnans NT TAPE främsta kallelse att vara maka och moder. Men just qvinnans förvända uppfostran, just hennes deraf föranledda hjelplöshet gör att fattiga flickor inom medelklasserna allt mera Han bli i tillfälle att uppfylla denna sin 3 gare anspråk, dels till förmåga att sjelfva i någon 1 mån kunna bidraga till sitt och en familjs underhåll, huru mången tjensteman med liten lön skulle icke då gerna skapa sig ett hem, i stället för att lefva på almänninlelse. Vore de uppfostrade dels med ringen, till dess han kanske får erfara sannin. gen af den på en af våra småteatrar i dessa dagar genom en uppoch nedvändning af ett bekant ordspråk framställda satsen: Bättre aldrig, än sent!b : Hvarföre . uppfostras icke flickorna inom medelklasserna, så att de kunna förvärfva någon industriel färdighet, någon skicklighet, af hvilken de, om. så behöfves, kunna ha sitt förvärf och skaffa sig ett oberoende? Hvaröre tänker man sig dem alltid såsom i framtiden försörjda genom en välbergad man, hos hvilken till följd deraf också vanligen älburgenheten blir hufvudsaken? Hvarföre tänker man icke, att de väl kunna komma att behöfva industriel skicklighet och förärfsförmåga såsom hustrur åt hederliga män i ringa förmögenhetsvilkor, eller såsom enkor. hvilka på en gång skola vara fader och moder för sina barn? Jo detta sker af fördom och af beqvämlighet. Hr hofrättsrådet eller hr majoren ha kostat så mycket på sina söner, att det är omöjligt att kosta något på döttrarne; de få se till att finna sig en man. Och för det ändamålet förer deras fru moder dem på balerna, der de ha tillfälle att i dans, hållning, toilett och konversation framlägga resultaterna af det som kostats på deras suppfostran. Men åren gå, det ena efter det andra, och snart ha flickorna dansat ut, och friarne ha icke infunnit sig. Fadren dör. . Armod och nöd och en öfvergifven ålderdom utgöra ru perspektivet. Sådan är hundradeoch tusentals qvinnors lott. Det ären gammal historia, som man hvar dag ser förnyad; det är ett missförhållande, som är mycketbedröfligt och som äfven direkt gnager på staten i form af ansökningar om pensioner, gratifikationer och nådegåfvor, och som låter skaran af de den enskilda hjelpsamheten och välgörenhetena nlitände s. k. pauvres honteux alltmera tilltaga. Den stolte byråkraten har ofta intet undseende för att låta sina döttrar hemfalla till detta stora proletariat. Det synes honomicke vara någon skam att öfverlemna sina döttrar åt en sådan förödmjukelse; men det hade deremot, gudbevars, varit en skam för honom och hans stånd att uppfostra dem till verkligt arbete och derigenom till oberoende. Men en hel mängd män, som dock skämmas för att tycka, att arbete kan vara till skam för någon, äro färdiga att i stället rycka fram med hvarjehanda grannt och poetiskt klingande snack om det qvinliga väsendet, ock uttala sina farhågor, att det äkta, milda, ljufva, netheriskt qvinliga skulle gå förloradt, om qvinnorna började få en plats med såsom medarbetarinnor i det borgerliga samhället, Denna invändning sjunker ned till en tom, död, kall I fras, nur man ställer den gentemot den nöd, den verkliga prosaiska, bittra nöd, med hvilken ett stort antal ogifta qvinnor ha att kämpa, Vi bedja dessa poetiska själar, dessa i det ibåliga pratets sfer qvinnoförgudande följetonister, erinra sig, att det icke är arbetet som tager bort poesien ur qvinnans själ, utan att det tvärtom är de genom arbetslöshet uppkomna bekymren, det ängsliga fikandet efter sådana subsistensmedel som äro henne ovärdiga. Om dessa hrr hufvudsakligen bedöma verlden efter poetisk lektyr och efter romaner, så kan man ju dock hänvisa dem derpå, att Eugene Sue, Dickens, Goethe och flera nyare författare valt sina älsklingsbjeltinnor ur den klass, som lefver af sina händers arbete. Och huru mycket mera intagande förefalla icke sådana gestalter, när man jemförer dem med de Tlättjefullt gäspande och nande fröknarne i romanerna från high life. rbetet har sin skönhet, emedan det har sin Isignelse. — Sjeltaktning och innerlig tillfredsställelse höra till dess andliga frukter, och den lycka, som ligger häri, bör icke vara qvinnan förmenad. Icke alla föräldrar kunna lemna sina döttrar någon förmögenhet, men alla kunna uppfostra dem så, att icke hungern, nöden och det Pinsammaste beroende klappa RS dörr, så snart deras försörjare falla ran. . Det är icke ovanligt att när detta kapitel bringas å bane man i brist på annan bevisning mötes med den satiriska frågan: men wad i Guds namn skall qvinnan då taga sig före, skall hon ta hofrättsexamen och gå in verken eller kanske hon skall bli ingeniör ller konduktör eller lokomotivförare vid jernvägarne? Det är ett beqvämt sätt att sålunda svara med en fråga, som man i alla händeler vet icke kan så vigt och knapphändigt besvaras. Vi skola en annan gång sö mn an tva RA in