Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

röst till Lorry, då de började stiga uppför trappan, Är han ensam? hviskade den sednare. Ensam? Gunås så visst, hvem skulle vara hos honom? svarade den andre i samma låga ton. Är han då alltid ensam? Jän Oeh han vill vara ensam? Han är väl så illa tvungen. Sådan han var då jag. först såg honom, sedan de letat opp mig och frågat mig om jag ville hysa honom, på eget äfventyr, och i all tysthet — sådan han då var ör han ännu. Han är väl mycket förändrad?, Förändrad! Defarge tvärstannade, slog med handen häftigt mot väggeh och mumlade en gräslig ed. Intet direkt svar skulle hafva kunnat vara hälften så talande. Lorry blef allt tyngre och tyngre till sinnes under det han med de andra båda uppsteg allt högre och högre. En sådan trappa med alla sina tillbehör, i den äldre och tätare bebodda delen af Paris, skulle vara stygg nog nu men på den tiden var hon för ovana och icke nogsamt härdade personer rent af faslig. Hvarje liten boning inom det stinkande nästet af eit högt hus — det vill säga den kammare eller de kamrar, som bofunnö sig inom dörren, som ledde till den gemensamma förstugugången — levererade sin egen hög af orenlighet vid en tröskel, utom all den orenlighet, som utkasta-! des genom fönstret. Stanken af dessa förruttnande ämnen skulle ensamt hafva varit tillräcklig för att förgifta Inften, äfven om icke fattigdom och nöd bade uppfyllt honom med: sina stinkande ångor; båda i förening gjorde honom nästan outhärdlig. Det Var genom en sådan dunstkrets, i en mörk och brant :orn-trappa, som vägen ledde. Öfvermannad