Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 2

vet, synnerligen under ebbtiden, då floden nalkades. Små affärskarlar, som allsingå afrärer hade, blefvo stundom på ett obegripligt sätt rika, och det var märkvärdigt, att ingen menniska på den orten kunde lida en lykttändare. . När det började lida mot aftonen, oeh luften, som emellanåt varit så klar, att man kunnat skönja franska kusten, åter fylldes af töcken och dimma, tycktes Lorrys tankar också mulna. När det blifvit mörkt och han satt framför brasan i matsalen, väntande på sin middag, i samma ställning, i hvilken han förut hade väntat på sin irukost, då voro hans tankar sysselsatta med att gräfva, gräfva, gräfva i de rödglödande kolen. En flaska godt rödt vin på maten gör en gräfvare i glödande kol ingen skada, utan så till vida, att hon länder till att draga houom från hans arbete. Lorry hade varitsysslolös en lång stund och just fyllt sitt sista glas med så pass fullkomligt: utseende af belåtenbet, som någonsin försports hos-en gammal herre med god helsa, hvilken gjort slut på sin flaska vin, då ett skrammel af hjul hördes från den trånga gatan och strax derpå inne på gården. Han satte ned sitt glas utan atttöimma det. Det är visst mamsellen! sade han. Kort derefter kom kyparen in för att tillkännagifva, att miss Manette bade anländt från London och med: nöje skulle mottaga ett besök af herrn från Tellsons bank. Nu genast ?, Miss Manette, förmälde kyparen, hade redan spisat på ett annat ställe på vägen och var högst angelägen att få träffa herrn från Tellsons bank så snart som möjligt, om sådant för honom icke fölle sig olägligt. . (Forts. följer.) ———— —