Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 2

dande budbärare i alldeles enahanda trygga besittning deraf som konungen, eller premierministern, eller den rikaste köpman i London. Så förhöll det sig ock med de i den gamla, skraltiga postvagnens trånga område instufvade tre passagerarne; de voro för hvarandra fullkomligt lika obekanta storheter, som om hvar och en af dem hede färdats i egen sexspannsvagn, eller egen sextispannsvagn, med en tolfmilaskog emellar sig och reskamraten, Budbäraren red hemå i sakta lunk och rastade tidt och ofta pi krogarne vid vägen, för att taga sig en klurk, hvarvid han dock ådagalade en oöfvervimmelig benägenhet att hålla sin inre menhnista ?oaoherad? och sin hatt djupt neddragen i pannan, Han hade ett par ögon, som pasade alldeles förträffligt till denna utstyrsel; de voro nemligen svarta, utan djup, vare sig till färg eller skapnad, och sutto hvarandra betydligt för nära, liksom de varit rädda fö att ettdera skulle drifva sitt spel för sig, om de kommo för långt i sär. De hade ett olycksbådande uttryck under en gammal hatt, sim liknade en trekantig spottkopp, och öfver ett tjockt yeskärp, som var bundet kriig hals och haka och hängde ända ned till karlens knän. När han stannade för att dricia,; ne sköt han skärpet -n smula med venstre handen; så snart han druckit, drog han up) det öfver munnen igen. Nej, Jerry, nej! sade budbäraren, ständigt idislande samma tanke. Det skulle inte komma väl tll pass för dig, du hederliga arbetsmyra; för dig skalle det platt inte passa stycket. — Återuppräckt från ...! Ve mig tror jag inte, att gimla herrn var litet påstruken I Det der budskapet gjorde honom bekyttad till den grad, att han mer än en gång var på vägen att taga af sig hatten för att rifva sig bakom örat. Utom Jå hjessan, som var fullkomligt skallig, hade han ett svart hår, som växte nära ända ned till den breda näsan. Det var så stripigt och styft, att bufvudet hade ett starkt tyckeaf en igelkott på defengiven, (Forts.)