Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 2

va förhandlingar, icke blott i och för den vackra anda, som genomgår dem,utan ock för den statsmannainsigt, hvarom de bra vittne. Diskussionen kan sålunda ej undgå itt utöfva ett stort inflytande på landets allmnna mening. af hvilken den utgör ett uplyst och idelt uttry Det bör ou en går till den svenska nationens lynne, att vi, frå vår afskilda ståndpunkt, f med uppmiksamhet och deltagande andra folks öden,i hvilka vi fordom tagit en betydande del. Vi hafva således ej heller nu kunnat utan dltagande följa de italienska folkens frihetskmp och fribetssträfvanden, och då vi ej knna göra för dem något annat, kunna vi minstone lemna dem det moraliska understöc som ligger uti ett öppet uttalande af er äel nations sympatier. Öckså har den behaning motionen härom rönt hos borgareox bondestånden väckt ett icke ringa uppsecde i Europa, och säkert skall de för er än en Italiens son kännas hugnande att jrnimma, det hans fosterlands sak eger viner ända bort i det aflägsna Norden. I hvad mån dessa den svenskenationens känslor skola finna ett uttryck ockvinna afseende vid den förestående kongreen, måste i högsta grad bero på Sverges mbud vid samma kongress. Huruvida hrr ordin och Adelsvärd skola uppfylla de anspx nationen i thy fall har rätt att vid dem ista, skola väl följderna visa. Saken synesemellertid för många tvifvelaktig. Friherre brdin, vårt f. d. sändebud vid kejserliga ryka hofvet, har ej gjort sig känd hvarken fömågra frihetsvänliga åsigter eller någon uttrktare diplomatisk talang. Frih. Adelsvärdr, till följd af sitt sätt att gå resande landsm till mötes, snarare impopulär, hvadan ha måste anses föga representera de nationellikänslorna och föreställningssätten. Det vo önskligt om man här bedroge sig, men isst är att vi på förhand vänta af dessa ombl föga för vårt anseende och för Italiens sak Regeringen borde dock låta då vara sig angeläget att häfda åtminstone deftrra. Man bör besinna att de diplomatiska arelägenheterna nu icke längre äro inskränh till hofvens intressen och intriger, utan tt de röra stora nationella och civlisationsigor. Ett sändebud, som kan vara vuxet dförra och för dem väl passande, kan vara alliles olämpligt för de sednare, hvilka kräfv historiska insigter, en högre allmän bildng, en vidgad blick öfver tingen samt en er än vanlig förmåga att framställa sinasigter i tal och skrift. Vi känna ej om de nu utsed ombuden innehafva dessa egenskaper, men vad vi veta är, att regeringen blottställt bådevenska nationens anseende och sitt eget anende inför nationen, derest så icke är fallet Ty vi vänta och fordra af dessa ombud, att cskola med värdighet och talang vara frihete och rättvisans sakförare, derutinnan trogetttryckande den nations stämning och åsigteravilken de hafva äran att representera.