Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 2

backen. Gevaldigern lade snärt sin muskedunder tillbaka i vapenlådan, och sedan han hade kastat en blick på lådans öfriga innehåll samt desslikes en på reserv-pistolerna, som han, hade instuckna i sin gördel, såg han vidare efter en mindre låda under baksätet, hvilken inrymde, utom håmmare, hoftång och dylika don, en vaxstapel och en skörask; ty den omtänksamme mannen hade försett sig äfven med sådana saker, på det att, i fall ljusen i vagnslyktorna blefve af en eller annan orsak utblåsta, hvilket nog hände ibland, så behöfde han endast resa på sig, hålla sig i lä och slå eld i skörasken, för att sålunda (i lyckligt fall) inom en fem minuter kunna ha ljusen i lyktorna tända igen. Toml ljöd det sakta öfver vagnstaket. Hvad vill du, Jones? Hörde du svaret? Ja väl gjorde jag så, Jones. Hvad tänker du -omet, Tom? Rakt ingenting, Jones.n Flvad det träffar kuriöst ihop, mumlade Jones för sig sjelf; precist . detsamma tänkte också jag. Jerry, lemnad ensam i smuts och mörker, steg nu af hästen, icke blott i akt och mening att gifva sin trötta häst en lättnad, utan äfven för att torka smutsen från sin nedstänkta fysionomi och skaka vattnet från sin hatt, som inom sina brätten väl kunde rymma en kanna eller så af det våta elementet. Sedan han stått en stund med tyglarne öfver sin nersölade arm, tilldess det sista ljudet från postvagnens hjul hade bortdött och natten blifvit fullkomligt tyst igen, tog han sig till att tåga utför backen. Efter den sena -galoppaden från Temple bar, gamla fru, törs jag ej lita på edra vär da framben förrn jag kommer på jemna mar senn, sade den hese budbäraren till sitt st. Återuppväckt från de döda!s... det var ett fr rälsignadt konstigt bådskap. Jerry, min gost, stt tockadert budskap skulle kunna komna lig rätt illa til pass. Jag säger dig, min gosje, att du skulle komma rätt illa i klämman,