Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 1

framför. honom, hvarest en laddad muskedu der låg ofvanpå sex till sju stycken laddad? ryttarpistoler, hvilka åter hvilade på en kort huggvärja. På Dover-diligensen stod nu allt till på det vanliga viset, det vill säga: gevaldigern misstänkte passagerarne; passagerarne misstänkte samt och synnerligen hvarandra, och geovaldigern till på köpet, alla misstänkte de dessutom alla öfriga menniskor, och kusken var icko säker på någonting, utom på sina hästar, beträffande hvilka djur han väl hade kunnat med fngren på den heliga skrift vita och betyga, att de voro för denna resa alldeles odugliga. Hoppsan!s sade kusken. Raska på nn ett raskande, mina fåölar, så X vi snart uppför backen; förbannade kritter, som gjort mig sådan våndal Jonesi Hvad nu? svarade gevaldigern. Hur mycket är klockan, Jones ? Tio minuter på tolf. : Anfäkta! skrek den bekyttade kusken, och inte uppför backen ännu! Hopp! hopp! Rör på skånkarna! Den snusförnuftige hästens bestämdt vägrande åtbörd besegrades snart af en dugtig smäll af piskan; han ryckte till, satte sig i gång, de andra kamraterne följde hans exempel, och Dover-diligensen stretade åter fram, kringtrastad af passagerarnes utanstöflor. Dessa hade stannat, när vagnen stannade, och de höllo jemna steg med den. Skulle någon af de tre haft den förmätent eten att föreslå en af de: andra, att gå litet afsides i dimman och mörkret; så hade han äfventyrat att genast bli skjuten för pannan såsom en stråtröfvare. Hästarnes sednaste ansträngning bragte vagnen upp på toppen af backen. De stannade nu för att fåsa ut igen, och gevaldigern steg af för att sätta himmskon på hjulet för utförfärden och öppna vagnsdörren för passage. rarne. Ts! Jones! ropade kusken i en varskoegde ton, i det han såg ned från kusksätet,