Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 1

hvad derpå fanns; ty det varen mycket snusförnuftigt häst, och han ansåg för alldeles omöjligt, att vagnen skulle kunna komms uppför backen; och hvarenda gång som förspannshästen skakade sitt hufvud på det viset. väckte sådant, helt naturligen, en viss oro hos passagerarne, Det låg en tjock dimma öfver låglandet. och denna hade nu i sin ensamhet traskat uppför backen, liksom en ond ande, sökande hvila, utan att finna någon. Det var seg. frän och iskall dimma,. som långsamt framkröp i tjocka strimmor, hvilka man såg följa och lägga sig öfver hvarandra, alldeles såsom vågor på ett stinkande träsk. Hon var nog tjock för att göra alla föremål oåtkomliga för skenet från vagnslyktorna, utom sjelfva vagnen och ett par alnar af vägen; och ångan från de rykande hästarne uppsteg i bemälde dimma, liksora hade de tu varit ett kött. Två andra passagerare, utom den der ena, traskade uppför backen i bredd med vagnen. Allesamman voro påbyltade ända upp till nästippen och öfver öronen, och hade utanstöflor på sig. Ingen enda af de tre skulle på grund af sina ögons vittnesbörd kunnat förvisso säga och intyga, huruvida någondera af de öfriga två var fogel eller fisk, och hvar och en af dem var genom ungefär enahanda antal fcdral förborgad för sina båda, följeslagares så väl andiga som lekamliga ögon. På den tiden voro resande mycket rädda för att inlåta sig i något slags förtrolighet med okända personer; ty hvarenda själ på vägen kunde vara en röfvare eller i flock och -farnöte med röfvare. Det senare var isynnerhet att befara på en tid, då hvarje gästgifvaregård och hvarje krog hyste rågon individ i ,kaptenens sold, allt uppifrån gästgifvaren ända ned till stalldrängen. Så tänkte ock för sig sjelf gevaldigern på Doverdiligensen bemälda fredagsnatt i November sjuttonhundrasjuttifem under stretandet uppför Shooters-backen, der han stod på sin egen särskilta plats bakpå vagnen, under det han slog fötterna mot hvarandra och höll ett öga och en hand på vapenlådan