Aftonbladet – 31 december 1859, sida 2

Bref från Danmark. en Köpenhamn d. 26 Dec. Åtskilliga korrespondenter till tyska och franska tidningar hafva gjort sig ett stående tema under de sista veckorna af att tala om den upprörda stämhing, som skulle jäsa här i den danska hufvudstaden, om en hotande rörelsen, som skulle råda bland folket, om vissa tecken, som skulle. förebåda vissa händelser (af mer och mindre onämnbart slag) o. s.-v. o. 8. v. Såframt ni tager omvägar öfver kontinenten för att få reda på huru här i Köpenbamn rätteligen sig förhåller, måste ni nästan af dessa allehanda mystiska och mycket menande uttalanden föreställa er att vi här stå på afgrundens rand och redan hunnit aftonen före en revolution. Tillåt mig att med afseende härpå lugna er och ställa sakerna en liten smula på sin rätta fot! ; Detta hvad manien stor stad kallar stämningen kunde utan tvifvel. — medgifvet! — vara behagligare än den för ögonblicket härstädes är. Det Hallska partiets (rättare: det Hallska ministeriets mer och mindre enskilta vänners) förargelse öfver förändringen af den 2 Deceraber gaf signalen till en ond och vresig ton emot den nya ministåren, redan innan den gifvit det första lifstecken ifrån sig. Andra partier, hvilka genom kabinettet Rotwitts tillkomst råkat blifva betydligt åt sidan undanknuffade, måbända för längre tid, funno ögonblicket passande för att exploiterå besagda misshumör och gifva det ytterligare fart, och de funno villiga pennor till att genom en del af pressen bearbeta konjunkturer i deras riktning. Man började med att anfalla ministören med allt gröfre och gröfre skytt; utgående från den förutsättningen (hvilken dock ännu i dag tål närmare pröfning), att den nya regeringen var en ultra-.dannerska, antog man tillika a priori den satsen, att hvarje dannerskty ministerium är absolut förkastligt, äfven det eljest bästa och förträffligaste (man, ihågkomme härvid, att det hade kostat konungen endast en högst obetydhg koncession eller blott ett sken af koncession, för att få t. ex. Monrad i spetsen för en ny minister, i alldelessamma mening dannersk som den närvarande!), och kom så helt ledigt till den slutsats, alt ministören: Rotwitt måste vara Danmarks sanna olycka och kempletta ruin. Det är den! ropade genast tio tidningar, och i vissa småpalatser voro der vissa, som med sann förtjusning gnuggade sina händer. Men derefter vändes frågan om, för att slå två dugor i en smäll. Nu hette det, förmedelst en behändig cirkelbevisning: Denna nya minister är för hela landet en sann kalamitet, derom ha vi ju blifvit eniga; men hvem är det vi ha att tacka för att den kommit till rodret? Grefvinnan Dunner! Alldeles, alldeles! ropade genast tio tidningar, men nu kommo der dessutom hela legioner af nya samstämmande till från alla sådana vinklar och vrår, der man af naturliga orsaker förstår sig bättre på att bekriga ett namn än elt system; och på detta sätt bafva vi då åter fått en tidningsoffensiv på prosa och vers, sekunderad af en väldig här utaf handklappare vid Casinoteaterns dagliga representationer af Grevinden), samt utaf allt hvad Lommeknibsere heter, en offensiv, hvilken i intet gifver efter