Aftonbladet – 31 december 1859, sida 2

Svensk Eyrkotidning om lossandet af sockenbandet. Man kunde förmoda, att hvilket obetydligt steg till kyrklig emancipation än blifvit taget genom den på grund af detre lekmannastånder.s beslut vid förra riksdagen utfärdade K. förordningen af den 20 sistl. Sept. — rörande lossandet af sockenbandet — i det att ge-t nom denna förordning blifvit medgifvit at för barns dop tillita prest i annan försama ling, så väl som att låta skrifta sig och annamma Herrans nattvard i annan församling eller för sådant ändamål söka annan prest än den som i församlingen anställd är — det rlicen kunde undgå att väcka oro g i det högkyrkliga lägret. Af detta ky:kliga partis organ, Svensk Kyrkotidning, finner man nu denna förmodan bekräftad.. Svensk Kyrkotidning ser i denna förordning ieke mindre än ett symptom af den förödelsens styggelse och det allmänna affall, som hon, på grund af 2 Thess. 2 kap., menar skola föregå den yttersta domen; och påstår hon, om man bortser från sådant, som omedelbart kunnat rubba och förorena kyrkans lära, har svårligen någon för kyrkan sorgligare och till sina följder mera hotande och vidtutseende åtgärd kunnat af styrelsen vidtagas än den som i omberörda K. förordning innefattas... Man ser här åter ett bevis, att prelaturen, så villigt hon än lånar hvarje regering sin hand för undertryckandet af all frihet uti politiskt och kyrkligt hänseende, dock äfven kan göra opposition, när styrelsen icke uti hvarje fall lånar sig åt hennes meningar och afsigter. Men hvadan då denna bittra harm och dessa: larmande kl: goskrän öfver en åtgärd, som i sig sjelf blott medgifver såsom en laglig rättighet det. som väl icke mången pastor förut, utan att väcka förargelse, kunnat förvägra, och hvaraf väl äfven hädanefter, utan en alltför stor upplösning inom kyrkan, icke många lära komma att göra bruk? Man fattar lätt den speciella anledning till harm, som utfärdandet af denna K. förordning måste föranleda, emedan hon var i strid icke allenast emot den särskilta skrifvelse, med hvilken presteståndet vid förra riksdagen, till Bar gande af: denna åtgärd, hade ingått till K. M:t, utan ock mot samtliga domkapitlens afgifna infordrade utlåtande. Hon var följaktligen för hierarkien en obehaglig erinran, att hon ej mera har vid konungens rådsbord som föredragande för de kyrkliga ärendena en prelat, sorå uti allt blindt följer hennes fingervisning. Ocksåuraktlåter Sv. Kyrkotidning icke att framdraga detta kompakta motstånd från kyrkans myndigheter. Ett så öppet bevis på misstroende från den högsta kyrkliga styrelsens sida har visst icke på sekler Vederfaritg