Aftonbladet – 28 december 1859, sida 3

fyllande å alla jordens trakter. Och penningehandeln utgör intet undantag härifrån, fastmer följer den strängt-all annan handels lagar. Köpmannen på detta område, ä. bankiren, studerar alla kurslistor, alla enoteringar, och hvarhelst han finner en r att göra, gör han densamma, afvägande , såsom i allt, risken och vinsten mot hvarandra. Ju säkrare affär, med ju mindre avance kan den göras; ju mera riskabel, desto större måste-den vinst vara, som lockar. Men för att kuona göra affärer, måste han, likasom hvarje annan köpman, få bestämma sitt pris, ty han kan ju icke sälja billigare än ban sjelf får betala eller till lägre pris än han kan få på andra orter. Och penningarnes pris är — räntan. Huru skola våra bankirer (eller banker) kunna hålla allmänheten penningar tillhanda, då de icke få för dem taga det pris, som de sjelfva måste betala, plus någon avance, eller hvad de. kunna erhålla på andra orter? Hurukunde man t. ex. rimligtvis begära, att svenska kapitalister, som hade penningar i England, -Iskulle draga dem in bit, då de i nämnde land, af sjelfva banken (2), kunde erhålla 10 4, när man här ej fick taga högre än 6? Och ännu i denna stund befinner sig penningemarknaden i utlandet på den punkt, att penningar icke hit kunna intagas och här uflemnas till den avance att affären kan löna sig. Våra bankirer och våra banker kunna således icke utlåna mer län sina egna kapitaler, enär de ju icke kunna, af lutter menniskokärlek, upplåna till en högre och utlåna till en lägre ränta. Se der den enkla förklaringsgrunden till penningebristen, hvilken eljest skulle synas onaturlig, ty utan tvifvel är det något orimigt, att ej kunna erhålla penningar mot fullgoda säkerheter. Men samma förhållande skulle, under vissa perioder, inträda med alla varor, derest deras priser vore underkastade samma restriktioner. Vore dett. ex. faststäldt, att kafte aldrig inom landet finge säljas till Åhögre pris än 24 sk., så skulle kaffe icke kuuna erhållas till något pris (annat än af lagbrytare), så snart priseti utlandet uppginge till sansma belopp. Samma förhållande med spanmål. Vore det faststäldt, att råg icke finge säljas inom landet till högre pris än — åt vara 20 rdr, och andra lifsförnödenheter i proportion dertill, så skulle landet, vid en inträffad missväxt, derest priserna vore höga utomlands, få svälta ibjel, egde man ock fullt upp af silfver och guld eller andra varor ätt emna i utbyte. En sådan bestämning kunde! finnas i åratal, utan att man kände den, emedan priserna icke uppgått till det fastställda maximum, men der kommer ett ögonblick, då saken kännes, och det så, att ett folk kan derpå blifva bragt till undergång; det är endast lagöfverträdelser, som kunna rädda det. Vi hafva redan under ett par år haft känning af ett sådant förhållande, i fråga om penningar, D. b. varan penningar, icke sedeln, pappersmyntet, ty af de sednare hatva vi tillräckligt, hvilket visar sig deraf, att i samma stund mera seålar utgifvas, i samma stund invexlas de mot silfver, så att sedelstocken blir icke större för det. Här skulle det sålunda alls intet hjelpa oss om väre sig riksbanken eller privatbankerna utgåfve mera sedlar, ty de skulle ej kunna hålla dem ute mer än några ögonblick och penningstocken vore precis lika stor som förut. Hvad vi behöfva är sjelfva kapitalet, detta samlade arbete, som för näringslifvet är lika så nödvändigt som födan för kroppen. Då vi nu, till följd af vissa omständigheter — hufvudsakligen den att näringslifvet hastigt absorBerat en så stor mängd af detta kapital, att vi ega för litet derutöfve: — icke hafva tillräckligt kapital inom landet, böra och måste vi taga detsamma utifrån (af samma skäl, som vi måste taga in spanmål då det behöfves), men då kommer lagstiftningen och hindrar oss, i det den förmenar oss att köpa varan till ett högre pris, d. ä. betala en högre ränta, och så kunna vi blifva ruinerade på välmeningen. En utgift af några hundra riksdaler mer i ränta hade varit oss en obetydhghet; nu få vi sälja vår gård till underpris — emedan blott få hafva något att köpa för — och förlora tu ental. : Så verkar en lagstiftning, gjord för att hjelpa 088, låntagare, för att skydda oss mot dessa ockrare, långifvarne. Här möter en annan rätt kuriös omständighet, hvarpå man blott föga tänkt. Hvilka äro, i allmänhet, dessa stackars låntagare, som man vill skydda (med hvad följd hafva vi nyss visat), och hvilka äro dessa ockrande långifvare? Ut n tvifvel finnas i denna förra kategorien många fattiga stackare och i den sednare åtskilliga rika kapitalister, men dessa utgöra å båda sidor undantag. Flertalet, det långt öfvervägande flertalet, af långifvare består utaf personer i rätt små omständigheter, hvilka lefva på afkastningen af ett litet besparadt eller ärfdt kapital, ofta ålderstigna och orkeslösa; de största kapitalisterna äro några allmänna kassor, de flesta för välgörande ändamål: Kände man på hvilkas händer i denna stund våra fastighetsinteckningar befinna sig, skulle man nogsamt finna detta. En god ledning till sakens bedömande lemna emellertid: dels våra sparbanser, dels depositionsräkningarne it. ex. Stocksolms enskilta bank, hvarest denna rörelse med: allvar bedrifyes, ; Hvilka äro deremot låntagarne? Affärsmännen, näringsidkare i alla: riktningar, tolk, com förtjena penningar och gemenligen lefva ganska beqvämt, och som alls icke behöfva se på om de tillfälligtvis betala en högre ränta, blott penningar stå dem till buds. Dessa sednare är det nu staten med sitt välvilliga förmynderskap skall skydda emot de förras ocker. : Om man blott ville vara litet mindre vä skulle allt sköta sig fö ANSI EAS ED EN nen kom Stundom å bane. Om Sverge badet