Aftonbladet – 28 december 1859, sida 3

Norges särskilda angelägenhet: organisationet af regeringen änder konungens frånvaro. Men oafsedt den juridiska rätten, skall säkerligen hvarje fördomsfri svensk man, som värderar sin egen nation och sin nationalitet, kunna fatta en norrmnans känslör, då han ser en man, som icke är norrman, anställd såsom Norges främste embetsman och i spetsen för noiska regeringen. Och äfven utan afseende här skall säkerligen hvarje förståndig svensk inse, huru litet de grundsatser om fullkomlig jemnlikhet mellan rike a, som genomgå så väl Grundlovens som isynnerhet riksaktens stadganden, stå tillsammans med möjl gheten af att någon annan enskild man, än en norrman, kan sättas i spetsen för den här i riket under konungens frånvaro specielt och ensamt för Norge föreskiifna regeringen. Enhvar, som betrakta förhållandet opartiskt och oförblindad af nationalfördom, bör inse att norrmannen kan känna och tänka såsom nu är sagdf, utan.att ban likväl hyser ovilja eller mindre broderligt sinnelag mot Sverge. Atminstone kan den man, som skrifver dessa rader, gå i god för att icke någon enda bland alla de ledamöter af Storthinget, hvilka röstade för ståthållareembetets afskaffande, dermed förenade något slags mindre broderlig afsigt mot Sverge. Må hvarje sansad man i Sverge vända om förbåMandet och tänka sig möjligheten af atten norrman blefve ställd i spetsen för den under konungens frånvaro i Sverge tillförordnade regeringen — hur skulle detta smaka hans nationalitetskänsla? Och det får väl äfven antagas, att det är i följd af insigt uti befogenheten af denna norrmännens klagan, som den stora mängden af förståndigt folk i Sverge har under det årtionde, då saken var t å bane uti Storthinget, hittills iakttagit en klok och passande tystnad. Nej, det är icke antiunionella åsigter och känslor, utan tvärtom önskan att föreningens iternationelt uttalade jemnlikhetsprincip melan rikena må upprättbållas och benägenheicn, att hämma en källa till kränkningar af ationalitetskänslan med deraf uppkommande erhet, som varit verksamma driffjedrar till framläggandet och antagandet af förslaget om ståthållareskapets afskaffande. Norska folkets vilja och sträfvan är härvidlag icke antiunionel eller, såsom man till och med har sagt, revolutionär, utan den är tvärtom starkt unionel och lojal. Man skall aldrig få höra bland norska folket eller i norska Storthinget uttalas någonting annat än aktving för och kärlek till föreningen och den märkvärdiga internationella akt, hvari begge nationernas representanter efter gemensam öfverenskommelse, bestämt vilkoren för föreningen. Hur uppriktigt Norge vill hafva föreningen och hur ärligt det menar mot brödrariket, derom vittna äfven de norrska lager, som, utan afseende på saknaden af motsvarande lagar å svenska sidan, ha blifvit stiftade för att lika mycket betrygga Sverges ständer, statsråd och högstå domstolar, som Norges motsvarande inrättningar. (2) Och kommer en gång en tid då det gäller föreningens ändamål, gemensamt försvar mot fientligt anfall, så kan Sverge vara förvissadt om att norrmännen, för hvilka städse ordet är ord och mannen är man?, skola göra sin skyldighet och visa sig värdiga att strida i samma led med det folk, som med så mycken ära har deltagit i Europas största fejder — med sönerna af segerherrarne vid Liitzen och Narwa. ORTER