Aftonbladet – 28 december 1859, sida 3

oss penningar Ullhanda. Kurir från Paris. Den 20 December. Operan låter publiken dansa, och artisterna taga inkomsten. — Roger med en ny arm och föryngrad tenor-röst. — Mekanikens triumf; inga enarmade mer! — Dumas d. y. och moralen. — En släng åt tiden. — Madame Lemoine och den sköna Angelina. — Bildningens och förmögenhetens kategori i en mindre tilltalande dager. — En ung flickas ära sofrad i en kakelugnsbrasa. — En kusk, som skrapar mer än hästar. — Hurusom man i Paris förstår konsten att exploiteran. — Paris vinterstycke. — Furstinnan Metternich: -— Cancan vid hofvet. — Diplomaternas damer och hvarföre lorå Woodhouse kommer till kongressen. I förväntan på den stora diplomatiska föreställningen, till hvilken rollerna redan i så lång tid blifvit instuderade och af hvilken vi alla lofva oss så mycket gediget nöje, fördrifver man tiden så godt man kan med föreställningar af mindre sublimt slag och roar sig utom periferien af den italienska frågan. Härom aftonen var det den stora balen på operan, till fördel för de sceniska artisternas pensionskassa; 8000 menniskor trängdes här från midnatten till långt ut på morgonen och amuserade sig makalöst. Nattens recett lär uppgått till öfver 80,000 francs netto; det är någonting oerhördt. Men också var det denna gång en dragningskraft af alldeles specielt slag, som till biljettluckorna lockade alla dessa tiooch tjugofrancsstycken, nemligen den ytterst pikanta och äfven ganska värdefulla tombola, hvilken öppnade balen, och till hvilken bidrag blifvit lemnade af äfven de mest illustra gifvare och gifvarinnor. Sålunda hade kejsarinnan Eugenie skänkt bland annat en hel frukostservis af silfver, kejsaren en ,silfvermugg af drifvet arbete, ett sannt konstverk, värdt tio gånger silfret, konungen af Belgien en tafla af Ary Scheffer, för hvilken på förhand voro gjorda bud af ända till 30,000 francs o. s. v. Såsom vanligt, hafva för det mesta sådana personer gjort detlyckliga kastet, som minst behöft det; om ingen kan detta doek med större skäl sägas än om direktören för Bouffes parisiens,, hvilken var nog lycklig att vinna en abonnementsbiljett för hela vintern till — hans egen teater! Operan har haft en ännu sednare fest, Rogers återinträde. Ni känner utan tvifvel tillsäckligt den tragiska historien om hurusom denne allmänt ej blott beundrade; utan äfven aktade Konstnär för någon tid sedan genom ett vådeskott mistade sin ena arm och ett ögonblick gafs helt förlorad, åtminstone för scenen. Han har emellertid kommit sig, ban har fått sig en ny arm, enj mekanisk, vida bättre än den naturliga, såsom detheter i våra dentist-annonser, och han har åter uppträdt på operans bräder som den raske och martialiske Brown i ;Hvita Frun. Hvilken förtjusning, hvilka bravo, hvilka applådissemanger, hvilket viftande med näsdukar! En i hans berömda och bekanta stora aria Ah, quel plaisir detre soldat!, behändigt inlägd allokution till publiken, ett okonstladt nd af konstnärens djupt kända tacksamhet, har väckt en storm. För öfrigt har man funnit den store tenoristens röst behagligare, fylligare, mera sympathisk än någonsin, och hans gestikulation, beundransvärd. När han vid utropet dötre soldat, energiskt och patetiskt lyfte efter vanan armen 1 vädret, gick det en kåra öfver en och annans rygg, och man tänkte för sig sjelf: Min Gud, om en fjeder skulle springa i detta intressanta moment Men fjedrarne hafva hållit, mekaniken har visat sig vara å la hauteur de la situation, och det ges efter detta mer än en, som har den oblygheten att tvifla på huruvida Roger verkligen har mistat armen. I sjelfva verket lönar det också numera knappast mödan att gå och skjuta ett ben eller en arm af sig, sedan våra bandagister förstå att göra slika ledamöter lika bra som vår Herre. Medan jag är på kapitlet om teatern, vill jag blott med två ord :ämna, att Schribes nyaste komedi, Une fille de trente ans, icke har gjort någon öfverdrifven lycka; att ,Theåtre Lyrique, som nu en gång förälskat sig i Gluck, ämnar efter Orphee uppsätta denne mästares Armida, och att Dumas den yngres Påre prodigue ännu alltid gör furore, shuru en och annan kritikus nu efteråt kommer med samvetsqval, och diverse moralister (ack, dessa moralister!) till och med börja eservera sig mot hela genren. Det är fullsomligt sant, moralisk är pjesen icke — jag ror mig för längesedan hafva för min del nedgifvit det — men är vår hela tid det nera? Ändrom då tiden, ändrom då tiden! Änirom den, dynastien Dumas till trots — ty lenna dynasti lär nog icke göra det, sådan Jen nu är skapad från far till son. Denna rättegång mot madame Lemoine och vennes mamsell dotter, den sköna Angelina, om nyligen blifvit med hela allvaret och rärdigheten af en sträng rättsförhandling utörd inför hela verldens åsyn, är den — om ag får fråga — mera moralisk än Dumas ). y:s nyaste dramatiska produkt? Tidningarne afva em hel vecka bortåt fyllt sina spalter vm— REDERIER