Aftonbladet – 24 december 1859, sida 3

, föravlåten att göra medgifvanden åt denna opinion, varpå hans välde ytterst hvilar.. Preussens nuvoande fasta och klarsynta regering har visat sig berägen att lyssna till sitt intelligenta folks fordringar; och i sjelfva Ryssland bar man på högsta ort icke varit döf för de röster, som ur samhällets djup ropa på förlossniog, likasom man ock börjat i viss mån lossa på de band, som der så lävge tryckt yttranderätten. Det är således egentligen blott en erda af stormakterna, som ännu synes vilja strängt vidhålla reaktiouvens prin och följderna af detta system ha redan visat sig på ett sätt och i en omfattnin väekt allvarsamma bekymmer bos alla dem, anse denna makt såsom konservatismens främsta stödjepelare inom Europa och såsom en nöd.g motvigt till vissa agressiva tenderser Det är under sådana förhi den, mina berrar, under en sådan för den curcpeiska folkopinionen utvidgad verkningskrets som Sverge ånyo: kallats att intaga säte och stämma ternas råd. Det uppträder nu der för att besluta om huruvida ett ädelt folk, ett folk; som visat sig så värdigt att ega friheten, antingen skall få fritt råda öfver sina egna elägenheter, utan afseende på dessa suveräner, af a trenne redan afvikit och den fjerde städse ut sig lika döf för sina un ters rättmätiga som för sina höga vänners och bundsförvands välmenta och etänkta råd — som för sin acklande tron ej kan påräkna annat stöd än utndska bajonetter, och till qväfvande af den poli iska oppositionen i-Roma ej förmått utfinna nåsot mildare medel än utländska krigsrätter — eller i enlighet med 1815 års traktater, dessa redan vid så många tillfällen brutna traktater, återbringas unter träldomens ok. Emeilan dessa båda alternativer iärer valet icke böra blifva svårt för en konung. bvars egen tron är bygd på ett fritt folks fria val samt egt och eger de fastaste stöden i folkets kärlek, i rätt, sanning och lag. och som här uppträder ör ett folk, hvars jord icke på de sista trehundra iren blifvit trampad af någon inkräktares fot. get, som egentligen icke folkets represenanter må i denna fråga uttala sin mening inför sin konung och inför Europa, ha åtskilliga anmärknin-ar så utom som inom detta hus blifvit framställda alla likväl lyckligtvis af endast formell beskafenhet: Man har talat om misstroende i en sak, hvaruti jag för min del ej kan se annat än det fullaste, örtronende som af ett ridderligt folk kan bevisas en idderlig konung. Man har ansett saken för en besynerlig nyhet; nåväl, saken är ny, men det är ju det ya, om detta tillika är ett sannt, som gjuter lif i ambällena och för fram folken. Fivad den förmen a oförenligheten med 11 och 12 SSi R. F. angår, så ar deuna anmärkning redan blifvit upptagen och ederlagd, och dessa lagrum ha ej på frågan den ipgaste tillämpning. Man har vidare befarat, och letta har isynnerhet framhållits af de båda sista alarne, att genom den föreslagna åtgärden skulle representationen ikläda sig ett alltför drygt ansvar; att förvecklingar, ja krig bäraf kunde blifva en följd Men man synes hörvid hafva förbisett: 1:0 att krig här svårligen kan blifva följden, tvärtemot den uttryckliga förklaringen af honom, som står främst bland Europas skiljedomare; 2:0 att om sådant ock kunde inträffa, vårt geografiska läge befriar oss från deltagande deruti; 3:0 att om konungen äfven utan någon slags föregående opinionsyttriog fattat samma beslut, som här afses — och jag är fullt öfvertygad om att ban skall ha gjort detta — Sverses ständer hvarken kunnat eller velat undandraga honom sitt understöd, och det här antydda ansvaret sålunda alltid hade förblifvit detsamma som nu. Det utgör en af vår tids märkligaste och mest glädjande företeelser, att likasom inom de särskilta samhälena stånden börjat, utan att förlora sin karakter, visa en benägenhet att i politiskt hänseende saråmangjuta sig med hvarandra, så ock nationerna, utan att eftergifva det ringaste af sin nationalitet, synas vilja ingå med hvarandra ett slags andligt tostbrödralag, och att det ena folket gerna ådagagalägger sin aktning och sina sympatier för ett annat i samma ställning. Vi ha i dessa dagar haft ett vackert prof på dessa sympatier. Vi ha sett Sverges bondestånd resa sig som en man för att und rstödja motionen, och dervid på samma gång fgifva ett stolt vittnesbörd om sin egen frihetskärlek, sin medkänsla för ett ädelt folk, nu, likasom fordom det svenskaj kämpande för hvad lifvet har dyrbarast, frihet och sjelfbestånd. Jag hyser icke något tvifvel om att ju icke ridderskapet och adeln, likasom fordom vid det gemensamma fosterländets sörsvar, nu ock i uttryckandet af en opinionsyttring, sådan som denna, går med bondeståndet. Och vi bevisa äfven härmed vår högsinte konung en väsentlig tjenst; ty godt är visserligen för honom att, vid ett tillfälle sådant som detta, ha bakom sig en miter — helst en så upplyst som den nuvarande här bevisat sig vara — bättre dock för konungen att ha bakom sig en hel nation, sitt eget trogna, fria svenska folk. Ä Hr N. Tersmeden, som derefter uppträdde, var så lägmäld, att referenten blott kunde uppfatta trödda ord af hans anförande, af hvilka det tyckes som anställde han en granskning af åtskilliga i motionen förekommande yttranden, fästande han ig dervid hufvudsakligen vid det yttrandet, att det venska kabinettet icke hädanefter skall med främmande makter ingå andra öfverenskommelser än de, om, öfverensstämma med folkets intressen och önsknivgar; — ett yttrande, anmärkte talaren, som förututte att regeringen förr afslutat traktater och öferenskommelser, som varit stridande emot folkets inskningar. Att så skett, ville talaren icke heller neka, men dessa öfverenskommelser hade icke dere varit stridande emot landets fördel, en omstänlighet, af hvilken talaren hemtade stöd för den åsigten att vid ingåendet af förbindelser med främ nande makter något afseende icke bör fästas på olkets önskningar. Talaren ansåg slutligen lämplisast, att adressen formulerades så, att deruti utryektes en önskan, att konungens fullmäktige målte kongressen försvara de samma grundsats er, hvilka här visat sig bereda landets lycka. Frih. A. OC. Raab hade icke haft för afsigt att i fetta ämne yttra sig, men fann sig uppkallad att aga ordet med anledning deraf, att två i tjenst va-ande militärer uppträdt med betänkligheter, hviika synts ådraga sig ridderskapet och adelns uppmärkamhet, Det läte på hr Brakel som om någon myc set stor fara skuile vara å färde för den händelse tt den föreslagna adressen af ständerna bifalles. Talaren trodde sig kunna lugna hr Brakel med den örsäkran att så icke vore förhållandet. Ty hvad sunde i sjelfva verket komma att inträffa? Jo, på den sammanträdande kongressen komma några maker att tillstyrka Italiens frihet, andra deremot att påyrka de fördrifna furstarnes återinsättande. Och u hafva vi redan af b. exc: utrikes statsministerns ttrande erfarit. att Sverge kommer attställå sig på den sidan, som förer frihetens talan: — åtminstone hade talaren så uppfattat det ridderskapet och adeln nyss gjorda meddelandet. Hvad skulle således följden lifva, om ständerna icke uttalade sig? Jo, aldeles densamma som om den föreslagna adressen afgifves. Ett af tvenne måste inträffa: ant ngen skulle Sverge sluta sig till dem, som Vilja en restauration af de förärifna furstarne; men det vill ju icke hr Brakel. Eller ock ställer sig Sverge på den andra sidan, som Sinan Ne ya Nå väl, herr abbål... Nå väl, herr abber... Ir Nå väl hary akhe hs 1