Aftonbladet – 24 december 1859, sida 3

ST SER att rikets höglofliga ständer måtte i en skrifvelse till K. M. fästa uppmärksamheten på oligenheterna deraf, att på Gotland, i strid med 46 regeringsformen, hvilken förbjuder generalguvernörskaps upprättande här i riket, och till olägenhet för landshöfdingeoch militärbefälhafvare-embetenas tillbörliga hand: hafvande, dessa embeten läggas i en och samma persons hand, och anhålla, att, vid den nuvarande landshöfdingens och militärbefälhafvarens afgång, särskilta personer måtte till-dessa olika embeten utnämnas, Erinringar vid br Björoks anförande om statsregloringspropositionen. (Slut från torsdagsbladet. Sedan nu det väsendtligaste af hvad hr B. anfört angående beräkvingen af statsverkets inkomster och tillgångar blifvit genomgånget, skall, i afseende å de frågor, som tillhöra utgiftssidan af statsregleringen, vid detta tillfälle endast i korthet vidröras några ämnen, hvilka ej kunna anses tillhöra någon viss hufvudtitel, utan äro af en mera allmän eller principiell beskaffenhet. I fråga om den vid sistlidne riksdag fastställda löneregleringens bibehållande i oförändradt skick såsom K. M:t föreslagit, säger br B., att äfven med antagande, att i allmänhet löneförhöjningar varit och äro erforderliga, måste likväl en revision af de beljade anslagen anses nödig, synnerligen med afseende å de högre belopp, hvilka icke af majoriteterna i borgareoch bondestånden godkändes, men som genom votering i förstärkt statsutskott blefvo bifallna. Såsom svar på hr B:s yttrande angående svagheten af de skäl, hvilka departementscbefen i denna fråga förebragt, äfvensom till närmare utredning af ämnet, torde det tillåtas att härisin helhet intaga departementschefens härom till protokollet afgifna anförande, hvilket otvifvelaktigt är för de flesta läsare obekant. Det lyder som följer: Då jag inför Kongl. Maj:t i statsrådet den 11 Oktober 1856 gjorde underdånig framställning om lönförbättring för statens med penningelöner försedde embetsoch tjenstemän, sökte jag utveckla, huru vissheten om en tillräcklig och efter förändrade omständigheter mera afpassad bergning, än som förut varit de fleste af statens tjenare tillförsäkrad, utgjorde för dem ett oafvisligt behof och för staten sjelf ett vilkor, hvarförutan den icke skulle framgent kunna vid det allmännas tjenst fästa skicklige personer och betrygga deras oberoende, under det industriella yrken och enskilda förvärfskällor ofta erbjödo en vida snarare och rikligare utkomst. Ett bland hufyudskälen till denna underdåniga framställning och det derpå grundade nådiga förslag i ämnet till rikets ständer var en under de sednare åren inträffad, utomordentlig stegring i pris å de förnämsta lefnadsförnödenheter. Det förslag, som i detta hänseende innefattades uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 30 Oktober 1856 angående statsverkets tillstånd och behof, besvarades af rikets ständer dels i sammanhang med frågan om reglering af riksstatens särskilda hufvud titlar, dels, och hvad de allmänna grunderna angick, i underdånig skrifvelse af den 3 Februari 1858 angående tiden och vilkoren för. åtskilliga vid riksdagen beviljade löneförhöjningars utgående. Denna skrifvelse innehåller bland anuat följande: Rikets er hafva visserligen funnit, att en lönförbättring statens embetsoch tjenstemän i allmänhet är af behofvet högt påkallad. äfvensom att sedan den nder de sednare ären inträffade betydliga stegring i prisen å de flesta lefnadsförnödenbeter och behofsartiklar ofördelaktigt inverkat på löntagarnes ställning, måste rättvisa, billighet samt det allmännas egen fördel fordra, att staten genom sin mellankomst söker att afhjelpa den förlägenhet, hvaruti löntagarne såmedelst råkat; men härvid har dock bort tagas i betraktande, om denna prisstegring må anses vara tillfällig och öfvergående, eller om anledning törefinnes till antagande, att densamma blifver af asraktig beskaffenhet. I det förra fallet synes nemgen lönförhöjningen behöfva endast för tillfället beviljas, då deremot i den sednare händelsen kan ifrågasättss, om icke densamma bör blifva fortfarande. Erfarenheten har dock visat, att en hastig egring i varupris stundom förr inträffat, men att et normala förhållandet snart åter inträdt, sedan de tilifälliga omständigheter, hvilka framkallat prisegringen, upphört. Då derföre icke med någon visshet kan antagas, att nuvarande rarupris och peningeförhållanden komma att blifva beståndande, synes det icke lämpligt, att staten för längre tid ikläder sig förbindelser, hvilka kunna hafva till följd, att den skattdragande finge äfven framdeles, när värden på egendom, produkter och arbete tilläfvenyrs falla, fortfarande till statens embetsoch tjenstemän utgifva hvad desse under tillfälliga behof fått g anvisadt; hvadan ock, enär härtill kommer, att a definitiv lönreglering skulle i väsendtlig mån lägga der i vägen för de förändrade organisationer af åtskilliga emibetsverk, som framdeles kunnå ifrågakomma, rikets ständer ansett, att ifrågavarande lön.6 ningar icke böra beviljas i den form Eders Maj:t nådigst äskat, utan anvisas blott för arande, nya statsregleringsperiod, dock med de inkningar höruti, som för särskilda fall befunlämpliga. 5 Häraf visar sig, attde förutsättningar, som förjedt till: lönregleringens blott provisoriska uppgöde, varit först och förnämligast den, att dyrheten lifsförnödenbeter och behofsartiklar kunde vara fvergående och efter någon tid upphöra, samt deräst, att förändrade organisationer af åtskilliga emetsverk kunde framdeles ifrågakomma. Hvad det förra antagandet beträffar, torde det icke örbises, att den omtalade prisstegringen, som, enigt obestridd uppgift i statsrådsprotollet den 11 Okober 1856; inträffat under de då sednast förflutna .ren, fortfor ännu ett år och fyra månader sednare, ligt hvad rikets ständers skrifvelse den 3 Februari 8 vitsordude, och således icke var af dessa hastiga vexlingar i varumarknaden, hvilka, framkallade f en tillfällighet, upphöra med den, utan måste an: ses såsom en företec!se af mera stadigvarande be-kaffenhet. Detta förhållande är också latt förklarigt, då man tager i betraktande, huru den större yrheten på flera af de väsendtligaste lefnadsbehofen, såsom t. ex hushyror, handtverkeriarbeten, tjenstolkets aflöning m. m., står uti ett oskiljaktigt samand med andra omständigheter, hvilkas verkningar iro fortfarande; såsom höjda fastighetsvärden, stegrade arbetslöner o. s. v. Det kan visserligen inändas, att genom samma skördar inom eller tom landet sädespriset för någon tid varit lägre än rut — en förändring, som likväl endast i ringare ån verkar på löntagarens ställning — äfvensom att genom befarad foderbrist på vissa orter någon minskning, ehuru ej betydlig, för tilltöllet egt rom iköttSapristi, . min fru! Ni gör mig förlägen