Aftonbladet – 23 december 1859, sida 2

ninnen, lemnar flera intressanta bidrag till ännedomen om -den nyligen aflidne store ranske sångaren. Anderssons Vår i vinternn r en genom pcetisk lyftning, klarhet itanke, gentlighet i uttryck och frihet från flärd och ombast utmärkt dikt. j Orvar Odd har lemnat ett bidrag, om hvars tora poetiska värde meningarne icke torde ara mycket delade. Då vi emellertid skulle unna anses partiska vid bedömandet af en örfattare, som hörer till Aftonbladets verkammaste medarbetare, är det oss ett nöje att unna ur Dagbladet? citera följande omlöme, fäldt af en person, som intager en utnärkt plats mom den nutida svenska skaldekolan: Skulle det tillåtas oss, att företrädesvis änleda våra läsares intresse på ett särskildt tycke, så vilja vi dertill välja Orvar Odds, ned den finaste pensel uppdragna genrebild: Grefvinnan Gruffiakin; dels derföre, att denne nillrike diktare, sjelf tillbringande sina dagar tom fäderneslandet, för samma fädernesland, innu åtminstone, synes mindre framstå som ;minent skald än som trägen politiker; och lels derföre, att detta stycke i och för sig vittnar om, huru dess författare — ehuru i den yttre framställningsformen till den grad subjektiv, att den, som blott till utansidan ser, strax skådar maner — i objektiv lyrik, d.v.s. i klar och lefvande framställning af både stämning och situation, står så långt framom hela. den nyare diktareskolan i Sverge, utan undantag, att hans jemlike på detta område icke hos oss för närvarande står att finna. Grefvinnan Gruffakin? är ctt fragment af ett outgifvet, större poem, spelande vid Djurgårdsbrunn på 1820:talet.. Grefvinnan är en ung enka, rik, fager och ständigt omsvärmad af societetens och balernas fjärilår. Men rätt glad är hon aldrig. En afton väntas hon till balen; hon är redan klädd och ämnar låta vagnen köra fram — Men med en hemlig tvekan (så sällsamt kan det ske!) hon åter lika plötsligt sig åtrar, håller inne; — nu — käåstar hon sig handlöst ner i sin kanapå, utvalsad ren på förhand, med oroligt sinne. Hon försjunker i drömmerier. Är då nöjet lifvets bästa innehåll? Minnet för henne tillbaka till hennes barndomshem. Och dock — hur mycket, som jag har mist, hur mycket, som verlden ej aätt förstår! Min fattiga barndom med all din brist, hur gerna jag minns dig hvarhelst jag går! När tanken flyr till ditt armods frid, hur hjertat af saknad klappar dervid! Min fattiga skog, mitt fatliga kem, der dock jag lefde så fri och nöjd, o -hvarföre lemnade nånsin jag dem för den vida verldens ovissa fröjd? Hvar var du, min själ, när det bandet du slet? hur kunde du det? — O trolöshet! Förlåt mig, du älskade fosterjord! o tillgif en dotter ångerfull, att, dårad af smickrets hala ord, din kärlek hon sålde för lumpet gull! att, glömmande dig för prakt och glans, hon sökte ett bättre, som — icke fanns! Förlåt mig, du hulda fädernebygd, att jag for bort och kom ej igen! förlåt mig, du talltrast i skogens skygd, du svala vid dörren, min ungdomsvän! du elf, som med skummig bölja går, der Väinämöinen sin harpa står! Förlåt mig, o faders och moders graf på Kaivalas tysta kyrkogård, att, vinddrifven långt på nöjenas haf, jag lemnat dig utan ans och värd, att ej en blomma din kulle bär af alla de tusende jag har här! Ja, detta kan ej förblifva så, jag måste ur denna hvirfvel ut! Förtrollningen en gåvg brytas må och gyckelspelet en gång ta slut. Bort, bort, utan återvändo och rast, likt hinden ur jägarnät, som brast! Tillbaka till vilda naturens barm från denna falska apotheos, från dessa skenbilder, detta larm, från denna luft, der jag skall förgås! Till skuggans, de djupa skuggornas ro, der foglarne bygga tryggt sitt bo! För länge, för länge jag redan dröjt, men o, jag kommer! Tid är det än ... Du, barndomsminnets magiska flöjt, förgäfves ej lockar mig hem igen! Jag kommer... o, kunde dithän jag fly i denna stund på en qvällens sky! Vi ville citera -hela dikten i dess djupa innerlighet, oemotståndligt genombrytande ett ombölje af finaste skämt. Men våra läsare hänvisas till boken. Oscar Fredriks båda små poemer äro nätta och anspråkslösa. Talis Qualis stycke. I Tuillerieträdgården hörer till det ypper2 i hela boken: kärnfulla tankar, kraftfullt och i ädel form uttalade; ett sådant stycke gör vid sidan af åtskilliga praktstyckeh inom vår nyare poesi samma intryck som ett arbete af skönt poleradt stål bredvid juvelerarens bijouterioch filigramsarbeten, ÖOTRIKE EN LT KS PN EX Ko ad GER a pt ig INNE 14 AN 1 i EE SR