Aftonbladet – 21 december 1859, sida 2

om än aldrig så tolerant, administrativt godtycke. s Detta står i sammanhang med det vigtiga a inkastet, vid hvilket isynnerhet National Zei-.; tung lagt stor betydelse, att konstitutionen for-; drar en lag för undervisningen. samt att derföre, i stället för ministeriella påbud, borde!: lagförslag inkomma till kamrarna; fn röst lät till förmån för költusministern förnimma: dig, med påstående ätt tan orätt uppfattat hans sednaste cirkulär, att hans mening vore att bringa förordningarne, hvilkas upphätvande i skulle ha framkallat en storm inom junkeri partiet, till utförande i motsatt anda, Detta! återstår att se, och man kan i alla bändelsef icke slå ifrån sig den ofvån 5 hämnda vigs tiga betänkligheten, att den fria riktningen i Preussen ännu alltjemt hvilar på ganska godtyckliga grundvalar och är öfverlåten åt den administrativa välviljan, hvarföre den också kunde komma att förändras genom ett ombyte af personer. I det intoleranta gudsnåds lighetssystemet, sådant det under hr vön Ralmer var rådande, skola vi visserligen icke falla tillbaka; deremot skydda oss regentens enkla, rättframma sinnelag och den djupa motvilja, som mött detta system inom alla sambällsklasser, utom den fedoala fraktionen; Men ännu återstå dock många skadliga rötter af det förra systemet att upprycka. Dessutom kan man förutse, att hela folkundervisningsfrågan åter skall komma till tals i kamrarne, om ock å icke något lagförslag derom framlägges. Jag skall då få en anledning att närmare belysa den allmänna undervisningens nuvarande ståndpunkt i Preiissen: I nära samband med behöfvet af en fri och upplyst folkundervisning står religionsfriheten, hvilken på er svenska riksdag framkallat så Nifliga debatter. Man har här, hvarest denna fråga lifligt omfattas af en stor mängd menniskor, med mycket intresse följt den svenska diskussionen. Det sanna och tänkvärda, som flera af borgareståndets ledamöter derom yitrat, har icke gått förloradt för den tyska allmänheten. Jag förbehåller mig att få i mitt nästa bref utförligare å:erkomma till Jen ställning, som de särskilda pårtierna intaga till den af de liberala så lifligt förfäktade religionsfriheten, de framsteg, som detta den moderna utvecklingens palladium gjort i Preussen, samt det stadium denna frihet uppnått på statslifvets område. Kreuzzeitungspartiets jubel med anledning af gen-ral Bonins utträde ur ministören och dess förtjusning deröfver, att ministeren Hobenzollerns smekmånad är tilländalupen, tor1e komma något för tidigt. Man märker, att alltsedan Schillerfesten, hvars svårigheter ministåren icke i tid uppskattade till deras verkliga vigt och som sedermera vuxo densamma öfver hufvudet, har Kreuzzeitungspartiet åter blifvit öfvermodigare. Dess hufvudorgan i Berlin följer den låga taktiken att å ena sidan framställa ministrarhe såsvm ultraliberala, ja såsom omedvetna Girondister och befordrare af revolutionen, medan den å andra sidan be: gagnar hvarje steg, sorå ministeren gör, för att dokumentera den konservativa karakteren af sina styrelseåtgärder, för att göra regeringen misstänkt och impopulär i de liberalas ögon. Denna med stor skicklighet och oblyg trolöshet utförda manöver har på den sednaste tiden blifvit bemärkt, ej allenast vid Schilerfesten, hvilken den till Kreuzzeitungspartiet hörande polispresidenten von Zedlitz till en början förbjöd, för att sätta ministeren i förlägenhet, utan äfven vid ett annat, högst karakteristiskt tillfälle. Händelsen är alltför betecknande, för ätt inregistreras i Aftonbladet. För kort tid sedan uppfördes på FriedrichWilhelmstädter-teatern, en skådeplats af andra rangen, en farce med titeln Cesar Bock, hvilken är en af de bittraste satirer, som troligen på sednare tid blifvit på någon teater på kontinenten uppförd. Det var en Thierposse?, hvari statsstrecket med alla derpå följande synder af fransmännens beherrskare på det skoningslösaste sätt gisslades. Till slut blir Cesar Bock dömd; hufvudet hugges af honom och bäres omkring på en lans. Stycket förrådde icke hågön synnerligen Stor talent, men deremot ett djupt hat mot Frankrike, hvilket dock mindre hade sitt upphof i liberala tendenser, än i Kreuzpartets kända agg mot lt, som kommer vesterifrån. Ty farcens författare var medarbetare i cn föga ansedd feodal tidning. Såsom man kan förstå, väckte saken stor skandal. De förnämsta platserna voro fullsatta; nästan hela diplomatiska kåren befann sig bland åskådarne. Några af mellersta Tysklands sändebud vände sig i anledning häraf till hr von Schleinitz, hvilken rådfrågade sig hos inrikes ministern. Emellertid nade polispresidenten redan förbjudit stycket; såsom det påstås, till: följd af franska sändebudets klagomål. Här finnes nemligen en teatercensur, som handhafves af polisen sjelf. Hr von Zedlitz hade : således läst stycket och antagit det, hvartill orsaken icke får sökas deri, att han iör till Kreuzzeitungspartiet, utan deri, att han nogsamt visste, att förbudet skulle väcka uppseende i Tyskland och skada ministeren. Rätta örhållandet i dylika fall blir kunnigt endast för några få, men den störa mängden låter lura sig. Således bär, såsom man ser; ministeren att impa med stora svårigheter. Dessa skola kerligen ytterligare ökas vid kamrarnes sammanträde.. Eu Nberal förvaltning har emellertid till den grad blifvit en nödvändighet i Preussen, att något återfall till den Manteuffelska reaktionen icke är tänkbart. Prinsenregenten byser icke heller i ringaste mån sådana afsigter. Högst önskligt är det blott, att ministeren stadigt fort, år på sin bana och icke sjelf erbjuder den liberala pressen tillfällen till rättmätiga anfall. 1 I1 — a vr rn få ige —L m—— RS FT VR B AT ER