Aftonbladet – 21 december 1859, sida 2

ligt lugn och öbesvärad af all denna offen siv, som i sanning börjat blifva alltför osmak tig, och jag tviflar på att den ens låtit si synnerligt afficieras af den adress hr Hallha fått af sina vänner. Må också hvar ha sitt det är det riktiga. S. B. Bref från Berlin, (Från Aftonbladets körfospondent). (Undervisniogsväsendet; det intoleranta gudsnådlig hetssystemet och de friare åsigterna. — Upp märksamheten fästad på religionsfrihetsfrågan Sverge. — Junkerpartiets agitation mot ministå ren Hohenzollern. — Teaterpolitik och teatercen sur i Berlin.) Berlin den 13 Dec. Jag villi dag meddela er några närmare upp lysöingar om kultusministerns vigtiga cirkulä if den 19 Nov., hvilket framkallat en särde les liflig polemik inom den tyska pressen. Frå gan rörer de mycket omordade förordningarne af den 1, 2 och 3 Okt. 1854 om ordnandet a undervisningen i de evangeliska seminariernt och elementarskolorna. Dessa beslut fattade: if förre kultusministern, br von Raumer, oct ha storligen bidragit att sätta den förra för valtningen i misskredit, icke blott hos de li. Serala, utan äfven hos den bildade allmän heten öfverhufvud. I ofvanhätmnda omständ. liga cirkulär åf den 19 sistlidne Nov. bibe håller den nuvarande kultusministern, hr vor Bethmann-Hollwegh, i allt väsendtligt de förre författningarnes ståndpunkt och gifver den let vittnesbördet, att de allestädes, der de olifvit med kraft tillämpade, åstadkommit der mest glädjande utveckling af folkundervisnin zen.. Icke desto mindie finner sig hr vor Bethmann-Hollwegh föranlåten att i flera vig: iga punkter modifiera den tolkning, man hit. tills gifvit dem, samt i andra punkter till och med förändra dem. Hr von Bethmann-Hollwegh medgifver bland annat, att utanläsnin3en af kyrkosånger och biblisk historia mycset öfverdrifvits, samt lägger vederbörande på hjertat, att det är lärarens förnämsta hppgift att förklara det religiösa innehållet, så att barnet fattar och begriper detsammav; och kultusministern erkänner det vara regeringens appgift satt sörja för, att de till elementarskolorna hänvisade lägre folkklasserna utrustas med en gedigen andlig bildning och uppfostras till förståndiga och upplysta medlemnar af det borgerliga samhället. Trots hr von Bethmånn-Hollweghs mindre ortodoxa och mera humanistiskt mogna riktning, angripes cirkuläret af den 19 November från många håll nästan lika häftigt som let skedde med förordningarne i Oktober 1834. De få försvararne af desamma bland 1e liberala äro af den åsigten, att man vid kritiken öfver dem förbigått två vigtiga punkter. Att börja med glömmer man, att en folkundervisning, utan en fast och religiös tros grundval, utan bibelns kraftiga näring, icke gerna är tänkbar; att hvarje försök att bespisa skolungdomen med en fri religiös kritiks subjektiva satser, i stället för med bibelordet, vid hvilket det nuvarande slägtet uppväxt, vore ett pedagogiskt brott. Tadlarne zslömma, att de sjelfya i sin ungdom äfven ärt sig utantill bibelspråk och psalmer, och utt om deras andliga frihet har en djup grund, så ha de-just denna andliga upptuktelse i en ast ungdomstro att tacka derför. För det ndra förbiser man, att besluten i Oktober emte en starkt utpräglad religiös riktning utreeklade en friskhet och ett lif.i den pedagogiska andan, ett välde öfver de första grundsaterna för all uppfostran och all undervisringskonst, som måste vara glädjande för enwvar, som står skolan och hennes uppgifter lära, om han också personligen är aldrig så ångt aflägsnad från denna religiösa riktning. Emellertid måste till och med dessa, såsom ämndt är, få försvarare af hr von Raumers ordningar och nuvarande kultusministerns kulär nedgifva, att många, ja de flesta mot örordningarne gjorda anmärktningarne måste f den mognaste pedagogiska insigt förklaras rundade. Då det i förordningen af den 1 Jktober 1854 om seminårieundervisningen, . V-.8. den undervisning, hvarigenom de lifvande folkskolelärarne förberedas till sitt all, heter: Den klassiska litteraturen är uteluten från denna privatundervisning, (för seninaristerna), och: Undervisning i allmänna istorien kan ej med väntad framgång berifvas i seminarierna, så är detta yttranen, som ej kunnä härledas från pedagogiska rundsatser, utan endast från en mot hela år nuvarande bildning fiendtlig tendens, från enna vedervärdiga riktning, i hvars ögon .essing, Schiller, Götbe äro af Gud öfverifna hedningar, från denna inskränkta rikting, som rifver verlden och historien i två älfter, en helig och en ohelig, som ej beriper, att verldshistoriens gång är Guds herrgaste uppenbarelse. flögligen att beklaga än det, att hr von ethmann-Hollwegh icke indragit dessa ohållara och förhatliga satser inom kretsen af na förbättringar. Man påstår väl, att de i raxis redan för längesedan upphört att tillpas; i synnerhet skall detta vara fallet i seende å de s. k. klassikernan. Men våorna af ett sådant system falla lätt i -ögon; ty hvad nyttigt en något liberal kultus-) inister sätter i verket i denna riktning, skall I annan efter den aflidne hr von Raumers! redöme -äter anse betänkligt. Här, såsom verallt, har man det goda att vänta blott regelbunden laglikmätghet, men ej af ett,