Aftonbladet – 17 december 1859, sida 2

stora beröring med vetenskapligt bildade landtmän — kan det hafva varit honom möjligt att i det förevarande arbetet inrymma allt det nya, som med visshet är praktiskt tillämpligt vid. och nyttigt för vårt jordbruk. Tydligt synes ock, att detta arbete är produkten af hr Arrhenii snart 15-åriga anstöllning vid Ultuna såsom lärare i jordbruket både för eleverna och lärlingarne, dervid undervisningen följaktligen måste vara lämpad efter de begge klassernas olika bildningsgrad. ir Arrhenii stil är särdeles lättfattlig: utan uppoffring af det strängt vetenskapliga, skrifver han så enkelt, att hvar och en, äfven bonJen och dannemannen, kan förstå honom, och. med varsamhet har han anlitat främmande auktoriteter, der icke svensk erfärenhet redan fällt utslaget. 4 Vi tveka också icke ett ögonblick att anse ar Arrhenii arbete såsom en förträfflig svensk jordbrukslära i detta ords fulla mening. Vi iro öfvertygade att ingen, som läser denna bok, skall bestrida dess stora värde, enär den alltigenom är grundad på egen erfarenhet, och vi äro äfven förvissade om att den skall kraftigt befordra ett rationelt, efter våra förbållanden lämpadt jordbruk, ett mål, hvartill många sträfvat, men hvarom tyvärr mången också. af brist på sakkunskap tagit fel. Särskildt äro vi författaren tacksamma för hans framställning af landtbruksstatiken — en branche af landtbruksvetenskapen, ytterst vigtig, men här hittills alldeles förbisedd. Med landtbruksstatik förstås läran om huru och i hvad. mån den odlade jorden genom skördarne utsuges; huru detta må kunna beräknas och ersättas, samt huru jemnvigten skall bibehållas med jordens kraftminskning och kraftökning. Statiken är således, kort sagdt, landibrukets jemnwvigtslära. Vi behöfva troligen alltså icke säga hvarföre den är af vigt för våra landtmän att ega kunskap om. Men tyvärr ega de om den föga kännedom. Tydligast bevisar sig det, om man besinnar, att öfverallt här i landet har sträfvandet hos våra landtbrukare länge gått ut på att förvandla den gräsbörande jorden till sädesbärande; bvaraf ock följden blifvit, att väl sädesproduktionen stigit, men på bekostnad af jordens egen växtkraft, hvilken allt mera blifvit utsugad, sedan den beständigt förminskade ängen successive upphört att vara åkerns moder.. Man finner också numera knappast någon enda egendom, der den odlade jorder står i ett rätt förhållande till gödseltillgången: tvärtom är den på de allra flesta ställen iaftagande, en gifven följd dels deraf att ett otillräckligt antal kreatur födas, och dels dera! att dessa, af brist på tillräckligt hö, svält födas på halm. Derföre är hvad hr Arrhenius, med sin vanliga klarhet i stil, yttrat i afseende på landtbruksstatiken så behjertansvärdt just nu, att vi särskildt rekommendera det till begrun dande af den talrika klass, som bedrifver Sverges modernäring, och som i icke oväsentlig del har Sverges framtid i sin hand.