Aftonbladet – 15 december 1859, sida 1

Sto satan; i MH. Kroks, N:o 21 Storgatan; i P. a 128 riset efter det utrymme de upptaga. EE EE RE servativa sidan, hvarvid man egentligen fästade sig vid det i paragrafen bibehållna uttrycket allmoge, såsom varande alldeles oförenligt med den t. ex. ett f. d. statsråd tillkommande rang. Sedan denna -åsigt blifvit fullständigt vederlagd, antogs emellertid. förslaget utan votering. Fjortonde punkten, om tiden för öfverlemnande af statsregleringspropositionen, passerade utan: anmärkning, äfvensom den femtonde, om statsrådsledamöters rätt att deltaga i de allmänna öfverläggningarne; men den oskyldiga sextonde, angående ordförandeskapet vid ständernas gemensamma sammanträden, redan förut på förmiddagen af presteståndet nederjord, blef föremål för en votering, utan annan föregående disk ssion än en af hr von Francken framförd anhållan om afslag; och utgången visade, att han till stöd för sin åsigt hade en minoritet af öfver tjugo ledamöter. Frågan om statsrådets decharge, hvarom 17:de punkten handlar, gaf justitiestatsministern frih. De Geer anledning till en förklaring, hvaruti an med några enkla och värdiga ord tillännagaf sitt bifall till förslaget. Detta af ståndet med bravorop helsade tillkännagifvande från den främste ledamoten i statsrådet förhindrade emellertid lika litet, som propositionens besvarande med ofantligt öfvervägande ja, kammarherren O. Björnstjerna att egära votering, hvilken visserligen tappades. men som dock tydligen ådagalade åhågan hos vissa bland det höglofliga -ståndets ledamöter att vilja ställa sig till höger om ministrarne. Huruvida dehna fraktion äfven kommer ätt intaga en plats till höger om monarken, och sålunda, likasom fordom Frankrikes ultras, framstå såsom bestämdare rojalister än konungen sjelf, må framtiden utvisa: Adertonde punkten, om borgen för utgifvare af periodiska skrifter, föranledde en temligen liflig diskussion, hvarvid ådagalades, ati förslagets försvarare icke nu funnit för godt att framdraga de politiska skäl för en dylik borgens ställande, hvilka i ändra länder föranledt detta tvångsmedels införande, utan egentligen tycktes vara ledda af ömhet för de änsvaringar, hvilka vid bristande tillgång till böter kunna få med fängelse aftjena en annans brott. Man tycktes härvid förbise, att en person, i och med åtagandet af ett dyikt uppdrag, på förhand sjelfmant underkastar sig det dermed förknippade ansvar; samt att det här emot en dylik person visade medidande, ehuru i och för sig någonting ganska vackert, dock väl icke gerna borde kunna anföras som motiv för införandet i grundlag af ett stadgande, som innebär ett uppoch nedvändande af en hittills inom vår kriminalagstiftning gällande maxim, den nemligen, att ingen behöfver ställa säkerhet för att han ej kommer att begå brott, samt att ingen kan anses såsom misstänkt, innan ond afsigti ringaste mån blifvit ådagalagd. Dessutom bör härvid ej lemnas ur sigte, att den verkligt förfördelade, den som utgjort föremål för smädelsen, icke, enligt svensk lag, kan tillerkännas den ringaste skadeersättning för sitt lidande. Svenska lagen medgifver nemligen ingen actio injuriarum mstimatoria, ej heller ådömande af skadeersättning för lidande genom ärekränkning, utom i det enda fall af falsk. angifvelse, som missgerningsbalkens 60 kap. 2 8 omtalar. I England har man deremot, som bekant, ytterst noga i pund, shilling och pence uppskattat alla möjliga slags injurier, och äfven satt bestämda penningvärden på otrohet inom äktenskapet os m. d.; och införandet af borgens ställande i tryckfrihetsmål förekom ock derföre i nämnde land mindre vidunderligt, ehuru å andra sidan erfarenheten till fullo visat, att injurieväsendet inom nämnde lands periodiska press äfven efter borgenssystemets införande förtfor, icke allenast ohämmadt, utan med ökad fart. Det hvilande förslagets onyttigbet och onödigbet ådagalades på ett öfvertygande sätt af de fem talare, hvilka på riddarhuset yttrade sig deremot, och ehuru dessa inom sitt stånd icke, såsom voteringens utgång visade, för tillfället hade att påräkna mer än sex andra damöter på sin sida, så torde inom Sverges tänkande allmänhet de, som dela deras åsigter. häruti, uppgå till ett något större antal. Och hvad de båda folkvalda ståndens opinion i denna fråga angår, har den nu lika tydligt som vid förra riksdagen uttalat sig, Ridderskapet och adeln lemnade emellertid i denna fråga, likasom-i de flesta tillförene förekommande, af mera genomgripande art, ett bevis, huru detta stånd, i full samdrägt med riksdagsclerus, med begärlighet synes omfatta hvarje tillfälle, som erbjuder sig att kunna trotsa folkopinionen (här för öfrigt ett tillinigen praktisk åtgärd lcdande trots, enär frågan redan var förfallen genom ett annat stånds afslag), likasom. dessa båda stånd å andra sian med lika orubbad enighet motsätta sig de flesta steg till utveckling i sannt konstitutionel riktning. teen — Uppå af kapellpredikant n i Lekvattnet J. A. Almqvist gjord ans:kn pg, att, efter 10 års tjenstgörivg, få omedelbart hos K. M:t söka regala pastorat öfver hela riket, har K. M:t, under den 4 nästlidne månad, berörde ansökning på det sätt bifaPit. att sökanden må. efter tio års oförvitlig tienst