Aftonbladet – 14 december 1859, sida 2

förvandladt till stång a som bafva högre värde. -— Om således d jernrör icke införts i landet, så hade m erligen på .vissa håll haft den tillfreds ställelsen, att se en mindre import, men man bade å andra sidan också förorsakat en minskning i exporten, som icke blott motväger, utan kanske ej så obetytligt öfverstiger värdet af denna import, — Och hvad angår den mycket omtalade spanmåls-idförseln, eller importen af ryskt mjöl — hvilken, såsom föranledd af en särskilt omständighet vid brä ningen, emellertid nu upphört — så låter det bestämdt bevisa sig, att denna import vid flera tillfällen icke medförde förhist för landet, utan tvärtom. Ty samtidigt med importen på ett ställe har varit export på ett annat, men likväl med den skilnad, att exporten skett till I 4 2 rdr högre pris per tunna än hvad som betaldes för den 1mporterade säden. — Hade det verkligen varit någon fördel i det hela. att genom en konstlad lagstiftning tvinga vissa orter att från andra orter inom. riket till högre pris fylla det behof, som genom importen ersattes, då härigenom naturligtvis der export blifvit om . som nu uppstod, och som genom öfverpris i förbållande till importen tillskyndade landet en ren vinst, utan att taga i betraktande den ökade fraktförtjenst, handelsvinst o. s. v., som uppkommo? Men, mina herrar, på botten af denna kla-1 gan mot handelsfriheten och importen ligger frågan om högre tullar, och framför allt frågan om tullar på landtmannaprodukter elle: lifsförnödenheter. I detta afseende ber jag dock att få förklara, att jag anser ett sådant system vara helt och hållet förkastligt, framför allt då det icke af finansiella skäl är nöd ndigt, i hvilket fall (såsom t: ex. i Norge tet kan betraktas såsom ett oundvikligt ondt. Detta system är, enligt min åsigt, först och främst förkastligt derföre, att det strider emo! grunderna för en billig och rättvis beskattning. Hvad gör man, då man genom tull fördyrar, d. v. s. beskattar, lifvets första nödvändighetsvaror? Jo! man uttager en skatt i dess allra sämsta och orättvisaste form. Mar uttager den icke allenast lika obilligt som om man fördelade skatten per capita, lika för den rike och deu fattige, utan man lägger verkligen en större tunga på den fattige är den rike. Det är neml. lätt begripligt, att dessa lifvets första nödvändighetsvaror just äro de, som företrädesvis och 1 största mängå förbrukas af den arbetande klassen, och det lir således en naturlig följd, att om man lägger skatt på dessa artiklar, så faller denna skatt tyngre på den, som konsumerar mera, än på den, som konsumerar mindre. Detta i afseende å sjelfva grundsatsen. Beträffande dess tillämpning, hemställer jag, hvilken fördel som deraf väl skulle kunna uppstå fö: iet intresse, som man tror sig skydda. Då vi under vanliga förhållanden hafva ett så betydligt öfverskott af spanmål, att detta uppgå: till mer än en million tunnor, som måste utföras (jag ber att i detta hänseende få upp: lysa, att fjolårets export utgjorde omkring 1.300,000 tunnor, och att exporten detta år troligen blifver ungefär lika stor), så torde det vara klart, att våra sädespriser här hemma i främsta rummet måste vara beroende af den utländska marknaden, och att en importtul: på spanmål under sådana omständigheter ej kar utöfva något annat inflytande än att möjliger partielt förhindra handelns fria och naturliga gång. Men, säger man, det gifves tillfällen då, i anseende till ymniga skördar utomlands priset derstädes är lågt, på samma gång son skörden här hemma utfallit ganska knappt: ch vid dessa tillfällen är det nödigt att åra spanmålspriser hållas uppe (såsom det eter) genom en lämplig tull, så att jordbrukaren i dessa högre priser har någor ersättning för den mindre afkastning han erhållit. Jag hoppas, att jag någorlunda klart har återgifvit mina motståndares mening. Mig tyckes dock, att en dylik fordran helt och hållet strider emot billigheten. Ty har man det anspråk, att vid ett sådant fall. som det omnämnda, d. v. s..då utlandet har riklig, .men Sverge svag skörd, våra priser skola, genom konstlade medel, hållas uppe utöfver andra länders, så måste man var: rättvis och på reciprocitetsgrund medgifva. att i det motsatta fallet, d. v. s. då skörder här i landet värit ymhig, men utomlands ringe — och Svertge således, öfverlemnadt åt sig sjelf skulle hafva billiga priser — spanmäölspriset härstädes hålles nere till hvad skäligt kan våra, så att icke de sädesbehöfvande och. fattigare klasserna, oaktadt god tid är i låndet, blott på grund af höga priser utomlands, måste betala omkring 40 rdr för hvete 25 rdr för råg o. 8. v., hvarpå man icke så jängesedan baft exempel. Satsen är enkel. — Vill man, att priserna genom lagstiftningens mellankomst hindras från att falla under vissa omständigheter, så måste man på rund af rättvisa och reciprocitet äfven medgifva, att de under andra omständigheter hindras från att stiga — d. v. s. man bör då hafva en vartabel så väl insom utförselstull. och slutligen exportförbud. Men skulle nå gon vilja förorda en återgång till detta föråldrade, overkställbara och af alla öfvergifna system? Och skulle väl jordbruket sjelf önska -sig en sådan anordning? Den bästa och säkraste bundsförvandt, som jordbruket eger, är utan allt tvifvel en stark och utvecklad spanmålshandel, och vilkoren för dess uppkomst och bestånd äro frihet och trygghet. Långt ifrån att: vårt jordbruk skulle finna någon fördel vid att öfvergifva den ståndpunkt af fri konkurrens och fri delaktighet i den utländska marknaden, som det nu intager, och återgå till ett mera eller mindre strängt isoleringssysten med alla dess konseqvenser, är jag fullt öfvertygad om att det skulle vara för detsamma skadligt; och jag kan derföre icke heller tillegna mig förtjensten af att i denna fråga (så gerna jag ock skulle önska det) hafva gjort ett offer af mit: enskilta intresse för min öfvertvoelse. ehuru PARAS SA Pe NAN TRASINRNRA