Aftonbladet – 14 december 1859, sida 2

teatern och enorm triumf för Dumäs fis, hvilken, förutom alla sina blifvande recetter af teatern, erhåller 25.000 francs kontant af Michel Levy för manuskriptet till pjesen! (Tre ark i glest tryck): Operan har åtskilliga gånger gifvit oss Glucks Orpheen, med madame Viardot. En dubbel fest och, om jag icke misstager mig, ett tidens tecken med afseende på den parisiska publikens musikaliska smak. Det har funnits perioder, då en raljant vådevillförfattare har ostraffadt kunnat utkasta en hädelse, sådan som denna: Pour que japplaudisse, Si cest du Mozart, Que lon mavertisse ls Detta är icke längre möjligt. Den gamle goda musiken har — som jag nu tror — upplefvat sin renaissance, och Mozart och Gluck blifva numera äfven i Paris applåderade utan påstötning, applåderade med sympati, öfvertygelse, eon amore,. För den, som e vill tro härpå, må den förklaring gälla, att Paris är stort nog för att prestera en publik för alla olika genrer, äfven för — den goda genren; men, uppriktigt taladt, min bäste monsieur, anse oss dock icke alla öfver en kan vara förälskade i positiv-slagdängor och dyrkande Musärd som tönkonstens gud! Vi äro, när allt kommer omkring, icke si lättfärdiga som vissa engelska blåstrumpo; skildra oss, och er himmelska landsmaninna Jenny Lind gjorde oss orätt, då hon af onda tungor lät skrämma sig härifrån den tiden hon eljest hedrade och tjusade hela det öf: riga Europa med sina näktergalstoner. Vi studera Shakespeare på originalspråket och läsa med uppbyggelse den grundlige Berlioz musikkritiker i Debats,; det är sannt att vi betrakta Dumas fils som en ny Molitre (fast mycket modern!), men vi ba glömt Paul de Kock och akta oss för gubben Scribe (Vaudevilleteatern ger i nästa vecka ett nytt stycke af hans fabrik, en Flicka på trettiotalet). och vi erkänna med största filosofi, att det icke allt är guld, som glimmar, likasom, omvändt, att mycket, som icke glimmar, kan vara förträffligt guld. Denna sednare sats — sedan den faller under min penna — har: i dessa dagar blifvit mycket. allvarsamt diskuterad utom scenen och litteraturen, — inför korrektionsdomstolen härstädes, med anledning af någonting som passerat mellan en modern alkemists laboratoriom och — ässistansen. En mr Michel — ni torde redan för ett par veckor sedan hafva bemärkt denna sak omtalad i alla blad — er viss mr Michel, kemist, hade, för att kunne fortsätta en serie af kostsamma experimenter. sett sig nödsakad att bära till assistansen er trettio små tackor silfver och derpå upptagas ett ytterst räsonnabelt lån af 600 francs. När kemisten icke på förfallodagen kom att inlösa sina silfverklumpar, blef assistansen alarmeräad, sände bud efter en annan kemist för att undersöka depositum, måste till sin förskräckelse förnimma, att detta löregifba silfver icke (malheureusement! icke), höll lags prof, instämde då mr Michel för Pontius Pilatus, hvadan sednare en lång process. Mi Michel har intill sista ögonblicket bedyrat. att hans tackor visserligen icke helt och hållet. vore silfver(det ban:-ej heller någonsir skall ha påstått), men dock insehölle äde) metall till icke högre belopp än lumpna 60t francs, att han med egen -hand hade i der måssa, hvaraf de: bestodo, blandat och sammansmält så och så mycket silfver, plus ick: så obetydligt purt guld och pas:mal al qvicksilfver; edsvurna kemister hafva åte inför rätten vittnat, att af guld funnes i de oftaberörda tackorna intet spår och af det utaf svaranden påstådda silfret blott för — 2 francs 75 centimer. Följden för mr Mich förvisning till tukthus, förutom skadeersätting, processomkostnader och evig pråjudice r hans kemiska namn och rykte! Men nu komma de skarpsinnige och sceptici efteråt och räsonnera: Detta allt är: godt och väl, eller så lagom godt och väl, men — hvad bevisar det? Mr Michel förbannar sig på att han i massan, hvilken är hans hemlighet, bar lagt så och så mycket guld, plus så och så mycket silfver; plus så och så mycket qvicksilfver, i alkemistisk afsigt att tå det bela förvandladt till lutter guld; de officieHa kemisterna hafva officielt undersökt det från vetenskapens officiella ståndpunkt och funnit att tackorna äro till 9934 procent bly. Derpå behöfves nu ej tviflas, att bly är det efter kemisternas behandling, men hvad, om det dock — varit en annan metall förut? Hvad, om vi här skulle hafva för oss ett eklatant exempel af — metällernas : förvandling, detta i så många århundraden sökta och hittills aldrig rätt positift funna? Visserligen icke en förvandling från oädel metalltill ädel (alkemiens problem!), men i alla fall. en förvandling från en ädel till em oädel (alkemiens och mr Michels förtviflan, men en för den sanna vetenskapen redan tillräckligt stor triumf!) Hvem borgar för att icke mr Michel härf kastas i tukthusets unkna hålor en ny de Caus. en ny Galilei, en ny martyr för vetenskapen och för menniskans. ostilleliga törst efter vidare och vidare insigt i naturens hemlighe:ter? Hans silfver har i sin nuvarande beskaffenhet befunnits vara bly, men, vi upprepa det, är det då platt omöjligt att det kunnat vara en fullkomligt ädel metall, då det lades! att smälta i hans deglar? Är kemien verkligen en så afslutad vetenskåp, att den): kan taga på sin ed, att mr Michel aldrig i sin massa har begagnat mera silfver än f 2 frahes: 75 centimer? Och om den ick ill.den grad afslutad, att ingen stor upptäckt ytterligare på något möjligt sätt kan göras efter baron. Berzelius, hvad har den ej då på sitt samvete, då den likgiltigt och kallblodigt åter en Michel. spatsera till tukthuset med irhundradets enormaste upptäckt förspilld för en lumpen assistanssedel? ——