Aftonbladet – 14 december 1859, sida 1

hvarandra i alla möjliga riktningar utan rast och ro, och den blodiga utvecklingen af den italienska frågan hade sålunda icke hindrat menniskorna i Sardinien och menniskorna i Lombardiet från att veta af hvarandra. Bland dem, hvilka i den sista tiden erhållit bref från kortare och längre håll, var en ung flicka, nästan jemnårig med Carlota, nästan lika vacker som hon, fast på ett annat sätt, men lefvande under helt andra vilkor. och med hvilken vi för öfrigt redan i förbigåer.de gjort en flyktig bekantskap, Lauretta Cignoli. Hon hade först öch främst mottagit några högligen kärkomna rader från en barndomskamrat, en fattig flicka, dotter af en liten byskomakare, utan kunder, och af en mor med två tomma händer, ett slags zigenarunge, tidigt lemnad vid dikeskanten att föda sig sjelf med blomsterdoft och vilda körsbär och dömd att taga sig fram genom lifvet förmedelst att se glad ut och hoppa på två små fötter. Denna flicka, som i Lauretta, oaktadt denna var dotter i en förmögen jordbrukarefamilj, hade funnit en förtrolig väninna, hade sedan haft sina egna öden och slutligen blifvit en af Milanos mest omtyckta och nästan förgudade konstnärinnor, en natursångerska, vidt bekant och berömd för sina improviserade visor oeh frihetssånger, en dansös som ingen annan, la Scalas sylfid, tillika en af Lombardiets mest entusiastiska patriotissor, och icke minst som sådan åtnjutande. en ofantlig, en oinskränkt popularitet. La Sandrina hade nu skrifvit till Lauretta för att återsända henne sin hårlock, den Beauvallet zuaven hade lemnat henne. Hon uttalade sin glädje öfver att Lauretta genom Beauvallets bistånd undsluppit en så onaturlig skändlighet, samt sitt deltagande för hennes sorgliga öde att hafva på en gång mistat hela sin slägt (och på hvilket sätt!) och blifvit ställd ensam i verlden. Hon erbjöd henne en tillflykt hos sig i Milano, såframt hon ingen bättre utväg hade; till en början — ty man är ju dock älltid litet egoistisk, — skulle hon vara henne, la Sandrina, till en värdefull