Aftonbladet – 14 december 1859, sida 1

så väl för tänkarnes skull i allmänhet som för vetenskapsmannens stilla funderingar i synnerhet, för statsmannens djupa spekulationer och för damernas hemligheter; alltså är det så vist inrättadt, att äfven den väldigaste strupa ej förmåratt slunga sitt ord stort längre än öfver gatan, hvarigenom verlden får vara så temligen i lugn, medan millionerna hålla tal med hvarandra i alla fall. Ty för att å andra sidan Paris och Peking, Stockholm och Södertelje, Madrid och Newyork icke skola umbära möjligheten att konversera med hvarandra, har det menskliga snillet, kompletterande verldsinrättningen i så mycket, uppfunnit den välsignade postinrättningen. Genom denna besparar man sina lungor, bevarar man sina hemligheter, låter man atmosferen vara i fred för sina affärer och sitt sqvaller, och underhåller dock med hvarandra ett mer eller mindre oafbrutet, mer eller mindre angeläget, mer eller mindre snill-. rikt samtal. Icke anad af himlens foglar, obemärkt af hvarje ovederbörande, men hinnande hvarje afstånd och uppsökande hvarje vrå, om än så ringa och undangömd, flyger denna tysta och spöklika konversation kors och tvärs öfver länder och vatten och löser på ett underbart sätt det konstiga problemet att .man och man emellan föra en dialog utan att röra läpparne, ja att omfamna hvarandra utan att öppna armarne, liksom att skälla ut hVarandra utan -att behöfva knyta näfven, ja, sticka dolken i ens sida utan att ega någon dolk. Sålunda hade då äfven i dessa sista veckor, med undantag af de få timmars afbrott, som bataljerna och trupprörelserna då och då förorsakat på den eller den postlinien,, den allmänna brefkonversationen varit på vanligt sätt, och snarare i mångdubblad, än förminskad skala förd mellan de olika punkterna af krigsteatern, mellan Po och Alpsjöarne, mellan Ticino eller Adda och Turin. Otaliga förseglade förtroenden, otaliga suckar i väl vikta envelopper, otaliga muntra causerier, otaliga segerdruckna ankor, hade korsat