Aftonbladet – 13 december 1859, sida 1

i Men Jonhnöz fortsatte läsningen med ett förunderligt lugn: ; bHan har gifvit sitt lif för vår ädle kejsar Franz Josephs heliga rätt och för Lombardiets sanna storhet och väl... i sHvilken oerhörd, omätlig, ofattlig lögn!s Gifve Gud, att många af Lombäardiets förförda söner visade samma ädla ånger; som denne unge man, och sökte som han, medan nådens tid ännu är inne, den enda väg, som il detta onaturliga krig kan leda till heder för den öfverlefvande soldaten, till fläckfritt minne för den fallne! Frantz Schlitter, kejserlig österrikisk fältprest. Lögn, lögn, lögn! Och ännu mera lögn! utropade Carlota, fattande Jonnåz i armen med den yttersta extas; säg mig, erkän, alt detta är idel lögn! Min Paolos far, tala, svara mig! Detta är en lögn, hvaröfver sjelfva denna papperslapp borde: rodna ... i Carlota, min dotter, var lugn och sansa dig! svarade ändtligen Jöonndz i en viss säker och accentuerad ton, hvilken på ett märkligt sätt bröt af mot det oroliga uttryck, som nyss förut legat i hans ord: i sDetta — är lögn. FJERDE KAPITLET. j Allt detta var och förblet nu visserligen en olöst gåta för såväl Jonnez som Carlota, men deras tankegång -hade fått en ny riktning, och sorgen öfver den svåra förlusten af en sön och en brudgum var icke längre udeladtderås känsla för ögonblicket, om än den var den öfvervägande. ; I bakgrunden. af deras betraktelser skymtade tillsoch -med numera någonting outtaladt med det osäkra skimret af-ett lyktgubbssväfvånde hopp, ehuru de naturligtvis dock måste i.sitt innersta bekänna, att den: vida större sännolikheten var, att Paolo verkligen var stupad och död. Det var endast icke alldeles otänkbart, att han kunde vara röfvad, rånad, och att någon hade. betjenat sig af en