Aftonbladet – 12 december 1859, sida 3

barer Avsn Fate bor KT NR VID Sater -tylp-gNA RE sak samma vore väl ock med ett fördrag. Att det är rätt att statsrådet höres, kan näl icke nekas. Ett förbund kan inverka mäktigt på våra inre förhållanden, och det vore icke konseqvent af grundlagen att häruti låta konungen besluta utan konseljens hörande. Då konungeu reser i Norge, kan han ju taga med sig 3 statsråd och 1 föredragande, och kan således fatta beslut. Anhöll således om bifall, med hänseende till den sannt konstitutionella andan i detta förslag: Frih, Paykull ansåg icke denna förändring af behofvet päkallad, ty nog hör konungen statsrådet ändå, om han så för godt finner. Ansåg detta ofta kunna vara farligt, i synnerhet om tystlåtenhet fordras, ty tio å tolf personer tiga mindre än en. Yrkade således afslag. Grefye Eric Sparre röstade också emöt förslaget, bufvudsakligen af det skäl att under de femtio år som det förra stadgandet funnits, ingen våda deraf kunnat förmärkas. Man bör icke i oträngda mål lappa på grundlagen. Herr N. Tersmeden yrkade äfven afslag, på ungefär enahanda skäl. Frih. Sprengtporten skulle ansett förslaget med god ordning öfverensstämmande, om ratifikation menades. Det finns dock afhandlingar som icke tarfva någon såd:n, och på denna grund afstyrkte han förslagets antagande. Grefve Ankarsvärd förordade förslaget hufvudsakligen af det skäl att samhällets större säkerhet beror derpå att hela statsrådet höres. Att grundlagsstiftarne infört ett annat stadgande, vore ju intet skäl för att detta icke skulle behöfva modificeras. Grefve Lagerbjelke ansåg sig böra upplysa om de förutsättningar, hvarifrån utskottet utgått vid frågans behandling. Vid förbund med utländsk makt skulle utrikes ministern föreslå antagande eller förkastande deraf. Sedan han blifvit hörd, skulle konungen fatta beslut huruvida underhandlingar skulle inledas eller icke. Då frågan är färdig att afgöras, skall den föredragas i statsrådet, som blir ansvarigt för sina råd. Konungen eger att sluta förbund — det vill säga, afslutandet skall föredragas i statsrådet — det är i fråga om beslutet, icke om underhandlingen, som förändringen är begärd. Att sqvalleraktighet kunde fruktas, trodde talaren ej, och ville icke fästa afseende vid ett skäl, så kränkande för konungens rådgifvare. Ordet samtliga är borttaget i utskottets förslag. Konungen kan således, som ofta skett, på resor, afsluta dylika ärender med 3 statsråd, ty det står endast att statsrådet skall höras. Är förslaget ej nödigt för det att ingen skada hittills skett, så behöfde ju konungen aldrig höra sina rådgifvare, men derföre att det gått väl, så äro väl icke de konstitutionella garantierna öfverflödiga. Ett förbund, som kan helt och hållet förändra landets yttre och inre politik, är för vigtigt att icke behöfva statsrådets hö rande, såvida det konstitutionella statsskicket skall blifva en sanning. Fortfor att yrka bifall. Hr G. Montgomery ansåg förslaget mindre nödvändigt och dessutom högst skadhgt och betänkligt. Hans kardinalskäl var: ju flera kockar, desto sämre soppa. Hr Sandströmer tyckte att man redan eger alla möjliga garantier, och ansåg förslaget böra förkastas. Då man mär bra, är det öfverflödigt att vilja må ännu bättre. Efter ytterligare repliker af hrr Fåhreus, Eric Sparre och Sprengtporten, förkastades förslaget, sedan hr G. Montgomery af misstag begärt votering, från hvilket yrkande han afstod, sedan han blifvit upplyst om att det redan var förkastadt. Fjerde punkten, angående tillägg i 12:te 4 regeringsformen: Ej må komingen utan rikets ständers samtycke blifva regerande furste af utländ:k stat. Frih. Rasb ansåg detta vara en öfverflödig försigtighet, och som Norge i allmänhet betraktas för en utländsk stat, så står det ju i strid ined föreningen och kan blifva farligt i en framtid. Detta förslag är lika långt i förväg som då Frankfurterförsamlingen 1848 en hel dag diskuterade om hvad man skulle göra med de priser, som den tillämnade tyska flottan skulle taga. Afstyrkte förslaget. Frih. Sprengtporten instämde med den förre. Hr R. T. Cederschiöld tillstyrkte förslaget; såsom häfdande svenska folkets rätt att få behålla sin konung för sig. Det är skilnad mellan vara och blifva. Konoungen är redan furste öfver Norge, och det är blott fråga om att han inte får blifva det öfver något annat land. Önskade på det varmaste att förslaget måtte antägas. X Grefve Ankarsvärd tillstyrkte bifall på samma skäl som den föregående talaren. Skulle lagarne utgå från erfarenheten, så bör förslaget bifallas, ty vi veta huru litet svenska folket blef tillspordt vid föreningen med Norge. Det är sannt att skandinaverna icke tycka om paragrafen, men talaren trodde det icke så brådt komma i fråga att Danmarks krona erbjudes Sverges konung. Frih Sprengtporten ansåg det lyckligt att paragrafen icke fanns före Wienertraktaten, ty då hade föreningen aldrig blifvit af. Fortfor att yrka afslag. FrihBaab frågade hr Cederschiöld, om inte tronföljaren kommer att blifva konung, och önskade att intet hinder måtte läggas ivägen för hans bestigande af Norges tron. : Grefve Lagerbjell I samma ögonblick konungen dör, är tronföljaren konöng i Sverge och äfven i Norge. Då en arfprins måste ega konungs och ständers samtycke för att blifva furste i annan stat, hur mycket vigtigare är det icke då att konungen ej kan blifva det utan detsamma! I successionsordningen talas blott om kungliga huset, icke om konungen, och att detta fordrar närmare bestämmande. Folket bör hafva ett ord tred i laget rörande en så vigtig fråga, och derföre tillstyrkte talaren förslaget. Frib. N. Tersmeden tillstyrkte förslaget, af det skäl att konungen, i fall en annan krona erbjödes honom, deruti skulle ega ett stöd för sitt vägrande att cmottaga den. Frih. 0. Alströmer ansåg ståndet icke hafva tillcäckligt fästat sig vid frib. Raabs anmärkning rörande förhållandet till Norge, hvilket kan -leda till förvecklingar för fraintiden. Åfstyrkte förslaget. Frih. Raab ville, i afseende på det skäl frih, Tersmeden andragit, framställa den anmärkningen, att v. kanske en dag skulle få ångra om vi Iade ett dylikt hinder i vägen. Hr Cederschiöld yrkade fortfarande bifall, sedon grundlagen redan tillåtit konungen att regera öfver Norge. Frih. Sprengtporten deremot fortsatte sitt yrkande om afslag, och ville icke att man skulle gripa tider i vingarne, samt vilja på förhand beräkna verldscmskapande händelser. Som förut är kändt, blef genom votering förslaget bifallet med 107 ja emot 41 nej. — Aftonens plenum började med 5:te punkten, an gående tillökadt antal af högsta !domstolens ledamöter, hvilket förslag förordades af justitiekansleren hr N. von Kock, hvilken genom en öfversigt af balansernas gradvisaBstegring under de sednare åren sökte bevisa nödrändigheten af tillökningen. Defina bestreds åter till någon del af hr Palmkrantz, som fann felet ligga i underrätternas felaktiga organisation, och trodde att förlikningsdomstolar skulle kunna undanrödja dessa öfverhopade arbeten. Ansåg ett förenkladt rättsväsende vara det bästa botemedlet, men ville likväl icke motsätta sig förslaget. Förslaget blef af ståndet bifallet. Sjerte punkten, rörande främlingars rätt att förvärfva och besitta svensk jordegendom, afstyrktes af statsrådet grefve Mörner, grefve Lagerbjelke, br Ehrenheim och hr FPrintzensköld, hvilka sammanstämmande: önskade att man icke skulle binda händerna på konungen i fråga om sådan rätts meddelande. Grefve Mörner bånekada aäörekilt det ortitta uti att Am nto