Aftonbladet – 10 december 1859, sida 3

MYGSEDL! ALETSLU, SOF UAV OIVerga, 1: hEJIG Ayad, OCH -Oå lare förmer. Det stora mötstånd, somide privilegiefade stånden nu alltid komma att sätta mot hvarje mera genomgripande reform, skulle då förlorat sin hdd, då dessa stånds största Eapaciteter otvifvelaktigt komma att inväljas uti borgareoch bondestånden, och jag är fullt öfvertygad derom att hvarje ledamot af Riddårhuset och presteständet skulle anse det för större utmärkelse att väljas till riksdagsman uii något åf folkstånden, än att framträda såsom representant i sitt eget privilegierade stånd. Att på detta sätt åstadkomma en representationsreform låter ock demonstrera sig på en annan väg, Som leder åt samma håll. På sätt, jag haft äran hämna, är representationens fördelning på fyra kamrär och omöjligheten att dem tillerhetsammangjuta ett förhållande, som är utsatt för det starkaste klan dret. Genom tillägget i 46 R. O., om riksståndens gemensamma sammanträden, äro dörrarne öppnade för möjligheten af ett slags enhet. Om denna tillåtelse vidgas till ett bud, som stadgar, att alla öfverläggningar skola vara gemensamma,samt att stånden åtskildes, för att. på särskilta, dem anvisade rum vo tera, när omröstning blefve begärd, vore en stor och väsentlig förenkling i våra riksdagsformer vunnen samt öfvergången till en ståndens sammangjutningtill en gemensam nationalrppresentation förberedd. Jag behöfver endast peka på de förenklingar, som derigenom blefve en ovilkorlig följd. Till en början komma stånden alltid att votera om samma proposition. Endast härigenom skulle otaliga fördelar vinnas. Alla sammanjemkningar m. m. förfölle, äfvensom inbjudningar och andra saker, som man vid sidan om Brundlagarne nödgats tillgripa, för att få maskineriet att röra sig och icke helt och hållet stanna. Vidare, formen för utskottens sammansättning kunde då ändras. Man har icke utan skäl klandrat, att utskottet vuxit ståndsplena öfver hufvudet, och att äfven de utskott, som icke ursprungligen dertill varit ämnade, tillvällat sig makten de facto att utgöra en instans, Nu mera försiggår den hufvudsakliga diskussionen inom. utskotten, åtgärden in pleno inskrän ker sig ofta till att helt enkelt bifalla utskottets förslag, Under nuvarande förhållanden är det nödvändigt, att hafva ständiga utskott och att till ledamöter väljas lika många af hvart stånd. Sådant skulle blifva öfverflödigt i fall stånden i alla allmänna ärenden hade gemensamma öfverläggningar. Då kunde, genom elektorer af alla stånden, val ske til komiteer för behandlingen af hvar särskilt grupp af ärenden; och kunde dessa val ske utan afseende på stånd och endast med hänseende till personernas skicklighet och kännedom af ämnet, som vore föremål för behandling. Vid en sådan småningom genomförd reform vunnes äfven den stora fördel, att tillsvidare och intilldess tänkesättet hunnit stadga sig, uppskötes de nu omtvistade frågorna, såsom om klasseller samfälda val samt om en eller två kamrar. -Man har ofta med skäl talat om svårigheten att fina elementer för eh öfre kammare. Ett förslag är emellertid för närvarande å bane, och hvem vet, om icke just dessa skulle Zkunna finnäs tjenliga att utgöra valkollegier för öfre kammaren, Denna speciella framställning har jag trott mig böra göra, för att visa, detman, genom den från ett visst håll så mycket klandrade lappningsmetoden, kan vinna ganska goda resultater. Härefter och: intian jag går att upptaga de skäl, som blifvit vid förra riksdagen anförda emot det hvilande förslaget, torde det tillätas mig dels att kasta en blick på svenska bondeståndetsfordna öden, nd att skåda i framtiden hvad bondeståndet kunde lifva. Under de äldsta tiderna var odalmannaståndet det förnämsta i riket. Någon privilegierad adel fanns icke då, men väl persöner, som till följd af sin börd, såsom härstammande från konungärne; eller till följd I af sin storå rikedom, åtnjöto stort anseende. Odalmadnen svar fullkomligt fri samt drott eller herre på sin gård. Att ingå i konungens tjenst ansågs medföra ett slags ofrihet. Konungens huskarlar och tjenstemän ansågos icke såsom män för sig och fingo icke deltaga i odalmännens råd.: Men i samma mån som konungarnes makt, växte äfven tjenstemännens anseende och utbildade sig småningom tillen tjensteadel. I ogh med:tjensteadelns tilltagande makt och anseende sjönk deremot bondeståndets oupphörligt. Och under tiden, då uti andra länder bönderna blefvo vasaller eller till och med trälar, led-bondeståndet i Sverge mycket förtryck och beröfvades en stor del af-sina förmåner. Sådant oaktadt bibehöll ändock bondeståndet här delaktighet i lagstiftningen, så att, då den nuvarande ståndsindelningen framstod; bondeståndet blef det? sista; dock icke jemvärdigt med de öfriga.: Genom 1809 års statshvälfning har bondeståndet i grundlagen fått full paritet med de öfriga stånden. Sedermera har det äfven bland sig upptagit flera slags hemmansegare, som till en början woro uteslutna. Genom många af sina ledamöters utmärkta egenskaper har bondeståndet vunnit ganska stort anseende. Men — man kan-icke fördölja det — ännu eger borgareståndet i allmänna öpinionen företräde framför bondeståndet. Antoges det nuhvilande förslaget, skulle detta företräde snart blifva .omtvistadt. Derefter vore bondeståndet på god väg att återförvärfva odalmannens gamla anseende. Under fullföljden af denna bana stod det bondeståndet åter öppet att än en gång blifva landets första stånd genom att utplåna skilfäden mellan den mindre och den större jordegaren. Då vore bondeståndet liktydigt med det jordngande ståndet, och detta stånd har alltid och i alla länder haft det största anseende. Det vore då landets egentliga adelka Talaren öfvergick derefter till några anmärkningar vid de inkast, som blifvit gjorda emot den ifrågavarande grundlagsförändringen och hvilka hufvudsakligen funnos sammanfattade uti en reservation vid konstitutionsutskottets förra riksdagen afgifna betänkande. Det förundrade talaren, att reservanten, som förklarade sig gerna yilja medgifva representationsrätt åt afskedade tjenstemän, likväl, då det blefve fråga om att åt dem inrymma en plats i bondeståndet, icke längre ville veta a! dem. Det vore enförunderlig åsigt, att mån skullv göra sig ovärdig representaötskallet derföre avt man tjenat staten. Det kunde dock hända, at cw sådan statens tjenare, till exempel ett f. d. statsråd — efter reservanten talat om sådana — kunde ha gjort samhället mera gagn, til: exempel genom en enda god författning, än tusende andra medborgare. Man borde dessutom icke förbise, att staten icke -pensionerar sina tjenare förr än vid uppnådda 65 år, och de pensionerade embetsoch tjenstemän, som efter denna ålder kunde önska att blifvariksdagsmän, torde icke: blifva många. Innan jåg slutar., fullföljde derefter talaren, kap jag icke undgå att besvärja. eder alla, att I måtten vid afgifvande af eder röst låta leda eder, icke af några partiåsigter och förut fattåde fördomar, utan endast af liflig öfvertygelse om det gemensamma fosterlandets satnå väl. Måtte vi, så vid denna fråga som i ändrå vigtiga ärenden, handla med enighet och ständigt hålla för ögonen de olycksaliga följderna af split och oenighet! ..s:Må vi spegla oss i de öden, som drabbat ett land. hvilket varit med oss förenadt under samma konung. men som, till följd af inre split och ett missförståd! sjelfständighetsbegur, förlorat sista skymten af fri Bet, fått sitt namn utplånadt ur Europas karta och nu suckar under despotismensjernspira, förgäfve: längtande att höra frilietens timma slå. Jag har talat, och Har nu blott ätt bedja den allsmäktige, det han måtte öfver fosterlandet sträcka sin skyddande hand och så leda vära beslut; att de må lända till ära och lycka för fäderneslandet. (Forts. följer.) ine DAGENS PLENA. Nildarnabannt nnh Ale