Aftonbladet – 10 december 1859, sida 3

lämpa sig derefter. At motständsär förgätves och tjenar endast till att öfver motståndarens och hans Omgifnings hufvud neddragaförbännelsens blixtstråle. Det är således af stort intresse att kunna lyfta på den Isis slöja, som döljer den Outgrundliges rådskig. Härtill förhjelper oss historien. Genom att berätta hvad som skett låter den oss ana hvad som komma skall. Hvad lärer oss således historien angående stånden? Sedan romerska riket störtat, sjönk äfven iden oni statens suveränitet. Der fains ingen makt nog kraftig att kunna föra rättvisans svärd. Allmän oreda. Den starkare förtryckte den svagare. Men då full anarki icke i längden kan finnas, utan ordhingen på ett eller annat sätt måste frambfingas, så fann man äfven här utvägar till.detta mål.. Detta skedde genom att sluta sig tillsammans till stånd, korporationer och skrå. Deraf städernas institutioner. -På lan det, der icke allmogen genom inskränkning eller utländskt våld blifvit gjordtill ofria och ett slags trälar, slöt den sig till någon mäktig herre ochsköpte hans skydd genom att blifva hans vasaller. Så i i nästan hela Europä, utom i Sverge, der allmogen alltid bibehöll en viss sjelfständighet. Det finnes också knappt något land, som har någon motsvarig het mot vårt bondestånd. Men deröm och om anmedningarne dertill vidare längre fram. Den af mig åsyftade period hade till uppgift att utbilda stånden. Endast så vidt man tillhörde något stånd eller korporation, mäktig nog att skydda sina medlemmar, egde man hopp om någoh säkerhet till lif och egendom. För den, som stod derutom, fanns hvarken lag eller rätt. Ett bellum omhium inter omnes. Härefter fick tiden en annan uppgift för sina sträfvanden. Det var ått subördinera alla dessa särskilta makter och korporationer under ett öfverhufvud. Eller med andra ord att göra statens suveränitet gällande. Detta sträfvande framstår tydligast i Frankrikes historia, och uppnådde der sin högsta blomning under Ludvig XIV. Men menskliga sträfvanden äro ständigt underkastade förirringar. Så denne i flera afseenden utmärkte monarks. Han hade den svagheten att förblanda staten med sitt eget jag. Men förbrytelser mot försynens rådslag blifva aldrig ohämnade. Hämnden träffade med bödelsygan en :hans efterträdares oskyldiga hufvud: Under bemödandet att göra statens suveränitet gällande, glömde man individens rätt, personlighetsprincipen. Det var franska revolutionen förbehållet att påyrka dennas rätt. Men häråter ett misstag. Då man skref menniskans rättigheter, glömde man dess I pligter. Reaktionen och hämnden läto äfven här icke vänta på sig. Demokratien slog öfver i despotism, den. värsta af all terrorism. Efter denna tidpunkt, ständiga vexlingar mellan. framsteg och återfall. Men af alla dessa strider framgår såsom sen tidens uppgift, att på samma gång, som statens suveränitet vunnit stadga, bereda) erkännande af individens rätt. Eller med andra ord, att praktiskt realisera den satsen att hvärje medborgare eger full rättighet att af lagen skyddas. Men med denna rättighet följer förbindelsen att åtlyda statens lagar och föreskrifter. -Utan fara att mycket misstaga sig, torde man kimna våga det påståendet, att en af nutidens uppgifter äFf)ätt utplåna ståndsskilnaden, en skilnad, som framälstråts af fordna tiders kraf, mer som nu, sedan de örsaker; som framkallat verkningen; försvunhit, lärer endast afbida sin likbegangelse. För att undvika misstydning, nödgas jag här anmärka, att min mening icke I är, det någonsin den tidpunkt kommer ätt inträfla, då alla menniskor blifva lika. Långt derifrån. I alla tider och i alla länder kommer stor och väsentlig olikhet mellan medborgrärne att förefinnas, dels till följd af deras olika SR dessas olika -användande och uppärbetande, dels ock-af yttre förhållanden. Min menihg är: endast att den olikhet, som tillkommäåt till följd af olikåståöd, skall upphöra, och att enhvars värde skall tppskattas efter hans personliga egenskaper och hvad honom äfyttre fördelar tillkomnier. d Om vi nu antaga att stånden äro af tiden dömda att utplånas, låtom oss då tillse huru en reform representätionssätt skulle kunnå hos oss åstadkommas, utan att med ens kullvräka det bebtåerdde; eller att, genom ett lugnt och ostördt framskridande på en redan beträdd bana, kunna uti de bestående formerna gjuta en lifskraft, mäktig att dem helt och hållet organiskt ombilda. För att uppgöra en plan i detta hänseende, kan man icke undgå en granskning af våra fyra stånd. En afde väsentligaste anmärkningar mot vårt nuvarande representationssätt är riktad emot sjelfva fyrdelningen och omöjlighetön att sammangjuta dessa fyrå kamrar till en enhet. Då man vill öfvergång, utan att utsätta sig för revolutionens vådor: finnes ingen annan utväg, än att uti ett eller ett par stånd så småningom insätta allt hvad nationen eger värdigt och berättigadt att representeras? Genom att småningom förstärka ett eller två stånd så, att statens hela moraliska kraft der koncentrerades, skulle åfven desså stånd få en sådan öfvervigt i allmänna opinionen, att de ensamt ansåges representera nationen. En öfvergång härifrån till en representation i enklare former blefve derefter ganska lätt: Men härvid måste man noga hålla för ögoned, att sådant endast kan ske derigenom, att ett eller på sin höjd två stånd, genom nya elementers upptagande i sig, bereddes nämnda moraliska öfvervigt. Om deremot alla fyrå stånden lika och liktidigt förstärktes, komme fyrdelningen att alltjemt fortfara, enär de nya: elementerna finge samma intresse till motstånd som de förutvarande, samt dessutori åt dessa förlänade nya krafter. Åt hvilka stånd bör således denna öfvervigt lemnas? Det är en fråga, som jag skulle önska noga och moget -betänkes. Ridderskapet -och -adeln har med historiens -rätt och på grund af sina, såväl på ärans slagfält som i rådskammarens lugn, vunna företrädesrättigheter till, icke blott statens bögsta embeten, utan äfven landets yppersta jordegendomar, onekligen haft fullt berättigande att bland nationens representanter intaga främsta rummet. Men då ridderskapet och ädeln störsinnt afsade sig dessa privi: legier, så att numera frälse. och säteri kan :besittas af hvilken medborgare som helst, och i regeringsformen blifvit intaget det stadgandet, att vid alla befordringar afseende skall hafvas icke å den sökandes börd, utan Endast å hans skicklighet och förtjenst, så har grunden; hvärpå tidderskapet och adelns representationsrätt hvilade, bortfallit. Då presteståndet först vann delaktighet i lagstiftningen, skedde äfven sådant med full befogenhet. Presterskapet utgjorde då den enda egentliga representanten af religionen och upplysningen samt egde till följd deraf jemväl giltig grund för sitt berättigautle att framtiada -säsohr ett-af natiorens!representationsberättigade stånd: Numera och sedan religion och upplysning icke vidarö kunna påstås exklusivt egas af någon viss klass, utan öfvergått till en gemensam ägodel för alla-ståndsoch klasser; så och då dertill kommer, att presteståndet i större eller mindre mån torde kunna betraktas såsom ett slags tjenstemannastånd, samt mån, vid uppgörandet af en representationsreform;, nu mera svårligen lärer vilja lemna plats för något särskildt tjebstemannastånd, ehuru man icke rättvisligen bör kunha förvägra embetsoeh-tjenstemahben, så vidt han i öfrigt vore dertill qvalificerad på grund af andra omståndigheter — rätt att i representationen deltaga — torde presteståndet, lika litet som ridderskapet och adeln, kunna betraktas såsom lämplig grund för att derpå uppbygga en representationsreforms Aterstå således endast de tvenne sista stånden — borgareoch bondestånden. Dessa, såsom representerande statsmannaoch landtmannanäringeh, med de till hjelp stäende konster och vetenskaper, äröde enda, på hvilka, enligt min tanke, man kan försöka uppresa en ny byggnad. Eller med andra ord, dessa