Aftonbladet – 10 december 1859, sida 2

taska editionen, med undantag af vignetten vid 3l:sta sången, som är ett arbete af vår skicklige xylograf hr Wahlbom. Äfven dedikationsbladet är mycket smakfullt utstyrdt. Det lärer väl icke vara något tvifvel underkastadt, att en bok, sådan som denna och på hvilken förläggaren nedlagt så mycken omsorg och kostnad, finner många afnämare. Den blifvande behållningen lärer af honom vara på förhand bestämd att användas till ett välgörande ändamål. Menskliga utvecklingens historia. Öfversigt af N. Ignell. Tredje delen: Christendomens första århundraden. Stockholm, Z. Häeggström 1859. (500 sid. 8:0.) Det är med verklig glädje vi bland hela den mängd af lättare och bräckligare litterära alster, som vid denna tid på året börjar öfversvämma vår bokhandel, finna ett verk af så gediget värde som det vi här gå att i korthet anmäla. Det är utan tvifvel äfven med stor tillfredsställelse som hvarje vän af vår litteratur och den historiska forskningen ser att hr Ignell rastlöst och oförträtet fullföljer den storartade plan han för sig utkastat till det verk, i hvilket han vill följa hela den menskliga civilisationsutvecklingen på spåren. Sedan han i nästföregående del afhandlat den s. k. klassiska fornyverldens kultur; vänder han i denna del, som bildar en väldig volym, sin blick till kristendomens upprinnelse, till tidrymden från Kristi födelse till det vestra romerska rikets fall, och behandlar på ett om djupa och vidsträckta forskningar vittnande, intressant och lärorikt sätt kristendomens första framträde i verlden, dess förhållande till den antika kulturen samt utbildningen af dess lärobegrepp. Detta tidskifte är i allmänhet föga kändt och studeradt, annat än i knapphändiga öfversigter af de politiska händelserna, af de romerska imperatorernas öden, krigen mot de nordiska barbarerna och desses invasioner på det romerska väldets områden o. s. v. Och likväl är denna tid af stort intresse för den kulturhistoriska betraktelsen. Man har här det märkliga skådespelet af en hel verldsåskådning, som går under, för att lemna!plats åt en ny och motsatt, hvilken segrar, icke genom någon yttre makt; utan endast genom en inre andlig kraft, som ur det skenbart lilla; obetydliga och föraktade utvecklar sig på ett sätt, som väl kan kallas underbart. Det romerska kejsardömet stod der ännu i det andra århundradet efter Kristus så storartadt och glänsande, smyckadt med den gamla bildningens skatter; allt tycktes vara väl grundadt, fast och säkert; särskilta herrskares grymhet och laster inverkade blott förderfligt på deras närmaste omgifning; det helas byggnad tycktes vara god och orubblig, om äfven spetsen af densamma någon gång vacklade: Men snart började dock hvarjehanda tecken antyda hotande faror, och mu företogos en mängd välmenande experimenter för att söka hejda det onda och afvärja förderfvet. Men allt förgäfves; den kolossala byggnaden trotsar med sin tyngd de svaga stöd, hvarmed man vill hålla henne upprätt. Dessa fåfänga försök innebära någonting tragiskt; man ser att förderfvet kom såsom en naturmakt,mothvilken snille och insigt ingenting förmådde. Den romerska verlden föll, emedan dess öde var falländadt, emedan den själ; som gett lif åt den kolossala kroppen, var borta, emedan den relioiösa folktron i sjelfva verket var utdöd. Med henne bortdog all högre entusiasm, all varmare fosterlandskärlek, all större handlingskraft. Det är sorgligt att se, huru hela tidehvarfvet börjar bli en vrängbild af antikens skönare tid; det är samma språk som talas, men det är förskämdt; det är samma namn som buros af Roms store män, men de bäras nuf af ovärdiga afkomlingar; det är samma seder och bruk, men de ha förlorat sin egentliga betydelse. Men midt ur detta förderf och denna förstöring började en ny princip uppspira. Kristendomen växte upp ur en jordmån, som vår västlig genom de gamla-kulturförhållandenas förruttnelse. Till honom strömmade alla de lifssafter, som den sjuknande romerska statskroppen skulle behöft, men som inom densamma aldrig mera kunde komma i friskt omlopp; i romarrikets ruiner fann kristendomens lifsbrodd den friska jord, som den behöfde, för att kunna skjuta upp och kraftigt utveckla sig. För den kulturhistoriska forskningen särdeles intressanta äro dessa århundraden, som omfatta antikens slutliga förfall och kristendomens småningom skeende utveckling; att iaktlaga den blandning som länge egde rum mellan de hedniska och kristliga elementerna, och det inflytande, som den hedniska kulturtraditionen och den kristliga verldsuppfattningen ömsesidigt utöfvade på hvarandra. Upplösningen på alla kulturområden förorsakades ej direkt af kristendomen, men den kom kristendomen till godo. Högst intres-1 sant är att följa de första spåren af kristendomens framträdande i, verlden såsom kulturmakt, att skönja de första uppenbarelserna af dess inverkan på lagar, seder, litteratur och konst. . Af alla de yttre bevisen för kristendomens sanning finnes intet så klart och: öfvertygande som dess ofantliga omiskapande ! inverkan på hela den menskliga odlingeus gång, på samhällets och def sociala lifvets utveckling. Framställningen af denna Kulturutveckling är af betydligt större vigt och intresse än de biografiska notiserna om en hop konungar, af hvilka många i det. hela gjort och betydt ingenting och skildringarne af en bop menniskoslagtningar, som ingenting förändrat i verlden. Man torde icke utan allt skäl kunna göra den anmärkningen, att hr Ignell med all sin grundlighet och med de djupa och omfat-: tande forskningar; som ligga till grund för hans arbete, dock icke gifvit tillräcklig omfattning åt sin framställning afden menskliga utvecklingen, eller att ban åtminstone i-denna del nog ensidigt hållit sig till de religiösa begreppens utveckling. Men detta är utan tvifvel. för den period.l:!