Aftonbladet – 10 december 1859, sida 2

En förtjenst har stycket ovilkorligen — vi reta dock icke om detta är författarens eller ifversättarens — det är ovanligt kort för att vara af tyskt ursprung. Furstens karakter är tecknad med raska drag, men deremot är Anna-Lises en sammanväfning af forntida enkelket och modern sentimentalitet, som har litet svårt att trifvas tillsammans, Färstinnanmodren börjar så storartadt, att.man i henne tror sig få skåda en karaktörsrol af första ordningen, en af dessa okufliga naturer, som iske kunna: böjas, endast brytag — — men redan i andra sakten nedsjunker hon till en helt: beskedlig borgerlig mamma, som vill hindra sin son från en mesalliäns, men ieke har, mod att sätta sig emot honom på fullt allvar. Att hon slutligen låter besegra sig af Annas smärta är visserligen vackert, men i saråma ögonblick nedjunker hon. till fullkomlig betydelselöshet, De öfriga rollerna äro, helt obetydliga, och en af: de. otacksammaste är apotekaren Föhres, som icke har annåt. att göra än att vara olycklig och generad — och det ända in i sista ögonblicket, då han mäste vid sidan af hennes durehlaucht marschera till kyrkan, efterföljd af hela sin borgerliga och beskedliga slägt, som är icke mindre generad än ban: Sluätscehen är obestridligen af ganska muntrande effekt, och den vackra Dessanermarschen. förlänar den ett lif och en friskhet, som göra att ridån merändels fållit under Iifligt bifall, hvilket väl annars icke skulle ha händt. Hvad: nu; beträffar utförandet af detta stycke, så kunde derom vara mycket att säga, Men Vi fro det vara bäst att låta de döda hvila. Några lagrar hafva icke skurits, så mycket torde vara obestridligt. Teaterdirektionen här begått en kolossal blunder, då den tilldelat ett fruntimmer furstens. roll; ty skall stycket få något värde, så bör detta komma derutaf; att man bos den uppväxande fursteynglingen ser spåren åf hars framtida storhet i annat än den barnsliga fliektrotsighet, som Med armarne i sidorna tror sig härma-ynglingens öfvermod eller envishet. Isynnerhet i sista. akten, då det är hjelten som återkomMer från sin första seger, tager sig det förklädda frunfimret högst litet ut, och det hela blir ett barnspektakel, lämpligt för hr Selinders elever; men icke alldeles värdigt landets första scen. Vi medgifva gerna att fra Hedin var söt och intagande; men det var här öfverflödigt, och hon bar i Den nya öfverstem) och iRichelieusförstä vapenbragd förut Haft tillfälle ätt visa detta manliga koketteri, som kan anstå en bortskämd afkomlingaf den franska aristokratien, men alls icke är på sin plats, då det är fråga om en rättfram tysk furstepojke, som en dag blef sitt-lands förste krigare och som från barndomen redan var insnärd i den korta, militöriska form, som slutligen blef.; hans enda, . verkliga jag. Här hade varit tillfälle att låta Iteaferos yngre, manliga krafter försöka sig; men som sådant icke ingår i teaterdirektionene ider, så valde man att söka smeka publiken genom att i Manlig drägt framställa en af den omtyckt skådespelerska. Vi lemna derhän hvad konsten vinner på sådana arrangementer, öcKh i hvad mån retmedel åf detta slag anstå det kungliga verk,, om hvars höga uppgift så mycket ordas. j Fru Hvasser, som Anna, återkallade i vårt minne både Jåne Eyre och Syrsan, och kanske ännu några flera af sina favorituppgifter. Naturbarnet Anta såg man just icke mycket till — detta är dock ett individuelt fel Kos skådespelerskan, som numera är svårt att häfva. Vi tycka dock att fru Hvasser denna gång kunnat befrias: från att inlära ett nytt parti; ty om vi icke misstaga oss, finnes bland de qvinliga eleverna mer än en som kunnat få försöka sigi defma roll; öch det är alls icke otroligt -att--detta skolat lyckas. Men roll-monopoliet tillåter naturligtvis icke dylika experimenter, och det är ledsamt att så är. Fru Westerdahl var i sitt förstå uppträdande alltför storartad, och borde dessutom något mo derera sina sortier, hvilka nu alltid ske så forceradt, att dörrar och kulisser äro i fara, De öfriga rollerna voro icke mycket at göra utaf — en sak måste vi dock anmärka, nemligen hr Jolins högst underliga sätt att grimera sig —han var nemligen inefå mulatt eller neger än frånsk markis, så svart Käde hah målat sig. :Det är icke behagligt för åskådaren att, till-och med utan beväpnadt öga, kunna räkha riktiga sotstreck i skådespelarens anlete; medan näsan fått n så mörk teintej som vore det fråga om att framställa Enträgen BaccHi-dyrkare, icke efigatiimal hofman. S — I onsdags gafs åter å kongl. teatern, efter en längre tids bvilä, Erik den fjortonde, Börjessons berömda dräma, som företer en så stor rikedom på poesi och äfven stora dramaturgiskarförtjenster, isynnerliet genom författarens förmåga. att till ett helt sammanbinda det stästna; stridiga, disharmoniska i hjeltens väTA KR ATA TERDA RN KintARIKE UR