Aftonbladet – 9 december 1859, sida 2

RR a NE SSA FAAEEEE kunna undgå. Beauvallet hemtade af läkarens utsago och ryckningar på axlarne icke någon synnerlig tröst; dock gick han derifrån med åtminstone någon förhoppning. Ty han hade åter haft lycka med sig. Beauvallet! Du hat en helvetes tur! — Nemligen: Just då han som bäst i ett litet kabinett utanför sjuksalen stod inbegripen i sitt samtal med läkaren (hvilken för öfrigt var en fransk), öppnades dörren för en ung skön, charmant dam, klädd i en utsökt, både rik och smakfull drägt; alla de närvarande veko med en viss, alldeles speciel uppmärksamhet undan för henne, och hon adresserade sig genast på franska till den jourhafvande doktorn. Nå, herr doktor; hur befinna sig edra sjuka sedan i går afton, då jag var här?) — SEfter omständigheterna, min fru! Några, jag är så lycklig att kunna säga: många, flera än vi vågat hoppas, skola ganska visst komma sig; der äro andra, för hvilka vår konst tyvärr föga förmår, dock -— de utgöra, som sagdt — en ganska liten procent, och vi måste anse resultatet på vårt lilla hospital för rätt tillfredsställande. Behöfver ni mågot? Som jag yttrade för er redan i går, Milano ör ej så fattigt, att det ej skulle kunna fylla alla dessa olyckliga tappres behof, till och med nycker. Hvad skulle vi spara på, måbända på några buteljer vin, mot män, hvilka icke sparat för oss sitt ädla blod?, i ; Min fru, vi känna redan den lfliga sympati, som Milano egnar våra olyckliga, och de uppoffringar, i hvilka särskilt -Milanos vackra kön ger ett så lysande föredöme ..... Har grefvinnan dAsti varit här i dag ? Ännu ej, min frul ; Hon skall komma. Ganska visst. Ån markisinnan Doria ?