Aftonbladet – 8 december 1859, sida 2

lör sig sjelf; men lika godt! Nu till annat, här ha vi doktorn! Fältläkaren fann den sårade i ett ganska betänkligt tillstånd, på grund af blodförlust, törst, svält och strapas, men han gaf Beauvallet emellertid något hopp. Med zuavens hjelp blef patienten: lyftad upp på en sjukbår; Beauvallet måste nu skiljas ifrån honom) men han gjorde doktorn de mest vänliga föreställningar om att denne måtte se till,:att Jonnez komme på ett godt lasarett — det närmaste och för ögonblicket bästa var: ett i San! Pietro; på vägen till Milano; nyss improviseradt — ham tryckte derefter sin väns hand; kastade ännu en-blick efter båren, som långsamt bars bort öfver slätten, och — gick derefter till sina döda igen. Hvilken händelset yttrade han under gå: ndet för sig sjelf. Men medgifvas måste tt om han räddas, så har jag tur! Du är ett lyckones barn, Beauvallet! ...... Men debna fgrundens abbel! Oh, att jag icke kom litet förrl nn. Der hade du åter, förbaska mig! otur, min kära Beauvallet!... Fast, jag träffar väl denna pater ännu en gång! jag känter let på mig ...... Jag känner det i mina fingLITE Jag känner det ända ner i stortån på nig, jag känner det ända ut i spetsenaf min vajonett, som ligger i byn en mil härifrån! På vägen mellan Magenta och San Pietro, ust som den sjukvagn, på hvilken Jonnez illika med åtskilliga andra sårade fördes, närnade sig sistnämnde ort, galloperade en man svart drägt förbi dem åt samma håll, egande sin temligen eländiga häst med begge älarne. Det var abbe Luigi, stadd i enskilta förättningar, efter att hafva för dagen uppfyllt n själasörjares heliga pligt bland de döende å slagfältet. (Forts.)