Aftonbladet – 7 december 1859, sida 3

Nicolos Antonellos, har i en not blifvit uttryckt en önskan att få veta på hvilken auktoritet jag stöder min uppgift, att juryn är nen rättsinstitution, hvilken Britanniern från oss bekommit och vi mistat. Med anledning häraf får jag äran nämna, att detta inhemtas så väl hos oss af OC. J. Schlyters Juridiska Afhandlingar sid. 219, som ock hos Engelsmännen af Reeves.: History ofithe English Law, Forsyth. History of Trial by Jury 1); Stephen: Commentaries on the Epglish La :w 2) m. fl. moderna författare; hvaremot de äldre, såsom Blackstone och Probert m. fl., liksom af nationalstolthet hindras att erkänna detta, utan vilja leda inrättningens härkomst från Anglosachsernas, ja ända från Cambrernas celler de gamla Briternas tid. Men för att finna det Juryn, hvaröfver Engelsmannen är så stolt och hvilken Magna Charta benämner bålverket (bulwark) för hans frihet, är Skandinavisk och isynnerhet Svensk, behöfver man blett se i våra gamla landskapslagar på brottmålsbalkarne (Edzöris och Manhelgh m. fl.), derj man öfverallt finner väl icke sjelfva namnet, men sjelfva saken, eller huru i brottmål tolf män skulle undersöka sjelfva factum (nvita hwat ther ser sant um), för att efter sin ed verja eller fella eller, som engelsmannen kallar det, conviet or acquit — innan domaren tillämpade lagen 3). — De bistoriska läroböcker, hvilka man påträffar i England, säga väl att juryn af Alfred den Store infördes i detta land; nfen dess jurister äro nu i allmänhet ense derom, att den ej fanns före normannernes bosättning derstädes, Sedan har denna rätts-institution genom grundlag redan år 1215 der blifvit åt efterlefvande bevarad (den florerade äfven hos oss i 12:te, 13:de, 14:de och 15:de seklen). — Tidpunkten när den hos oss upphörde; när det nuvarande mosaiska, judiska eller canoniska bevisningsmedlet, som grundar stg på bibelspråket: I två eller tre vitnens mun skola alla saker består 4), hlef det mest gällande, och bestämmandet af både factum och lag stannade i en och samma hand, samt rät tegångssättet öfvergick från rent accusatoriskt till qunsi inqvisitoriskt; äfvensom i hvad mån det kunde vara tjenligt att återinföra juryn uti sitt och vårt fosterjand får jag öfverlemna åt en annan förmåga att utreda. Stockholm den 5 December 1859. Carl Olof Brink. 1) Denne författare omtalar jemväl vår nuvarande häradsnämnd, som med den forna jury-nämnden icke har något annat gemensamt än antalet. I sitt bihang anför han, huru Donkin äfvensom Laplace sökt genom algebraiska formler visa, att ett verdiet af en jury bör lik en Regula di tri kunna träffa x. — Lagman Lind lyckastroligen bättre att genom Regula di tri tolka 56 kap. 24 M.B. af vår lag. Se Domarens pröfning sid. 159. 2) Denne, en af sitt lands störste jurister, säger der (III. 349): The most probable theory seems to be that we owe the germ of this (as of so many of our institutions) to the Normans, and that it was derived by them from Scandinavian tribunals, where the jadicial number of twelue was always held in great veneration., 3) For twelve honest men have decided the cause, Who are judges of fact, though not judges of lawsn, heter det i en gammal vers, upprepad af lord Mansfield vid ett rättegångstillfälle. 4) Mosebok, den 5:te, kap. 19, v. 15; kap. 17, v. 6; den 4:de, kap , v. 30; och Pauli andra brof till Cor. kap. 13, v. 1, samt Gregorii LX Decretaler lib. 2, tit. 20, c. 23.