Aftonbladet – 6 december 1859, sida 2

klinga med mig; och så i botten! Eller hu är det fatt? Är ni kanske olyckligt kär? Pardon! Det var icke min mening att chagrinera er; här är min hand, förlåt mig! Nej! svarade bersaglieren,-i det han dock tryckte Beauvallets hand; ni har missförstått mig; jag både har en flicka och en, som älskar mig igen af allt sitt hjerta, jag kom endast att tänka ett ögonb!ick på något annat. Nu dricka vi..... Här, mon cher Zonzon! Hvad tycks? Den unge Jonnez hade öppnat sin rock och framdragit en medaljong med ett litet fotografieradt porträtt, gömdt vid hans bröst. DiableI utbröt Beauvallet, söt! förbannadt söt!... Cranement jolie! Det är mitt ord. Och en flicka, värd — en kampanj, det är mitt ord. Så mycket bättre! Så fylla vi glasen och dricka hennes skål da capo. Det göra vi, Klunk — och i botten ! I detta ögonblick lade sig bakifrån en hand på Jonntz skuldra. Berzaglieren skyndade att åter gömma medaljongen innanför sin rock, tittade tillbaka öch utropade: Ah, Luigi? Abbate Luigi. Ja, min vän! svarade en inställsam röst med ett visst sjungande, nästan messande uttryck. Jag sökte dig. Man hade sagt mig, att du vore att träffa bär i Vercelli, bland dessa tappra bersaglieri, som i dag med så mycket mannamod slagit våra fiender tillbaka från Sesia. Jag fick sigte på dig genom fönstret och kunde icke neka mig nöjet att lyckönska dig till din första stora vapenbragd... Tack, tack, min käre abbe! Det är (han vände sig här till Beauvallet och yttrade på franska) det är en ungdomsvän till migt abb Luigi; vi äro begge goda lombarder, vi hafva gått olika vägar, han har tagit prest