Aftonbladet – 5 december 1859, sida 2

a AN nt IR e, och brottet ej ör under allmänt åtal, eller ock att den, vilken tillmälet gäller, blifvit tilltalad och rikänd eller till åtal försuten är. I sednare afdelningen öfvergår förf. till den gentliga tryckfriheten. Den uppsigt, som staen genom sina oftentliga myndigheter kan töfva öfver pressen, består dels i censur, dels en särskilt tillsyn öfver de näringsgrenarg senom hvilka tryckta skrifter komma till stånd ch utspridas. Hvad censuren angår, r:dogör örf. för dess historia inom Europas förnämta stater, af hvilka de flesta numera upphäft lensamma. Den qvarstår blott i Ryssland, Syrkostaten och några andra italienska stater. . afseende på tillsynen öfver boktryckare, boknandlare m. fl. har franska lagstiftningen lika itförliga som tryckande stadganden, och Tyskand har i sina presslagar (tagit den franska till mönster. Borgenssystemet i fråga? om periodiska skrifer, och hvartill Chateaubriand anses såsom ipphofsman, infördes i Frankrike 1819 vid censurens afskaffande, egentligen af politiska skäl, och kort derefter i England, hvartill mera juridiska skäl synas ha medverkat. De tyska staterna ha häruti följt Frankrikes exempel och dess lagstiftning i ämnet. Då frågan diskuterades i nationalförsamlingen efter 1848 års revolution, uttalade sig Leon Faucher för systemet, Louis Blanc emot detsamma. Den förre ansåg, att för den kollektiva pressen, som här ensam vore -i fråga, utgjorde borgen icke någon inskränkning, enär denna press för sin industri ändå alltid behöfde stora kapitaler. Vissa band å skriftställare vore nödiga, ej såsom inskränkningar i frihetens utöfning, utan för att erinra honom om hans ansvarighet, samt att han i samhället uppfyller en offentlig funktion; och såsom en väckelse derom vore borgen nyttig och behöflig. Louis Blanc åter ansåg systemet för tryckfriheten innebära ett förebyggande hinder, ett monopol, ett förbud af de fattigas press. Pressen behöfver decentraliseras, icke koncentreras. Genom detta system ställes tanken under penningens domvärjoy förstånd, samvete och sanning underkastas den plumpaste af censorer. Syste met åsyftar att ge pressen en rent industriel karakter, afväpnar vissa minoriteters intressen, som förtjena all aktning, och fastställer ett monopolsystem, som är förstörande för dem, som lyda under dess makt, och underkastar menskligt medvetande 2n censur af det råaste slag, hvarigenom på en gång pressens karakter förändras och dess mission förnedras. Professor Rydin tvekar ej att tillerkänna Louis Blanocs skäl mera bevisningsstyrka än de af Leon Faucher anförda och anmärker för öfrigt, att borgenssystemet aldrig uppfyllt sitt ändamål. Det har aldrig, der det blifvit infördt, visat något inflytande på pressens förbättring. Kraft åtgärder emot pressen hafva ej gjorts umbärliga genom borgens införande. Detta bevisar den nyare tryckfrihetshistorien i de länder, der den fria pressen j betraktas med nådiga ögon. Man har ej kunnat märka, att i Frankrike borgenssystemet uppfostrat pressen derstädes. För att tysta den bafva i alla tider erfordrats munlås. Samma förhållande är ock med den tyska pressen. Borgen kan dessutom aldrig utgöra hinder för en skandalskribent att erhålla förläggare för hans tidningsföretag. 3550 Det juridiska skälet för borgens stadgande, hvilket föranledt dennas införande i England, gendrifver författaren på ett ganska träffande sätt: PAf samma skäl som man fordrar borgen för den skadeersättning och de böter, som möjligen en tidningsskrifvare i en möjligen kommande rättegång kunna ådömas, borde man fordra borgen af annan skriftställare, af den, som, utan att utgifva från trycket, skrifver, ja af den, som nyttjar tungan. Möjlighet att på detta sätt åstadkomma en skada,som kräfver upprättelse och ersättning, är lika stor som medelst missbruksnde af yttrandefriheten i en tidning; ja man kan gå ännu längre, man kan fråga: hvarföre skall man ej af samma skäl : fordra borgen för nyttjande af armar, ben, fötter? Man kan genom dem göra skada, som medför ansvar och skadeersättning. Vill man utdraga följderna, skulle man slutligen komma derhän, att det nyfödda barnet skulle ställa borgen till ett visst belopp för de böters och den skadeersättnings utgrfvande, hvartill det kan i en framtid göra sig förfallet, om det missbrukar sina menskliga förmögenheter?. Rörande det nu hvilande grundlagsförslaget hänvisar författaren till det här ofvan sagda, och anmärker derjemte, att der detta system i sednare tider blifvit infördt, har dermed alltid gifvits signal till pressens förtryck, samt att det dessutom hos öss föga skulle hjelpa, dels i anseende till summans obetydliga belopp, dels ock emedan något skadestånd för lidande genom ärekränkningar ej kan genom svensk lag ådömas. Det af mången, och särskilt af justieombudsmannen Theorell lifligt förordade stadgande, hvarigenom hvarje i en tidning angripen person eller myndighet skulle tillerkännas rätt att i samma tidning, der anfallet skett, få ofördröjligen införd en uppsats till sitt försvar — ånner författaren, ehuru i sig sjelft såsom regel rättvist och billigt, icke kunna i lag införas, till följd af de praktiska svårigheter, som möta vid tillämpningen. Deremot anser han den danska lagen hafva i denna fråga träffat en klok medelväg, som vore förtjent af.efterföljd äfvefi -hös oss. Den stadgar i 1 S, att hvar och en, som i en periodisk skrift anser sig personligen angripen eller önskar beriktiga meddelanden, somröra honom, eger fordra nförände utan betalning i tidningen antingen af ett tillkännagifvande om verkstäldt laga åtal if den smädliga artikeln och om sakeris utsång vid domstolen, eller ock af en hänvisling till beriktigande i en annan skrift, Den os oss gällande regeln, att: utgifvare af-en periodisk skrift är ovilkorligt atisVarig för dess nnehåll, finner författaren fullkomligt riktig, nen ogillar, iatt han; ensam måsie ikläda sig lenna ansvarighet. Författaren af en smäds