Aftonbladet – 5 december 1859, sida 2

LITTERATUR. Om yttrandefrihet och tryckfrihet, Försök till belysning af svenska presslagstiftningen aj H. L. Bydin. Stockholm 1859. Allt hvad som kan utreda och belysa dessa för en nation så vigtiga föremål bör alltid vara af stort intresse och med erkänsl emottagas. Ännu mer blir detta fallet då det är en universitetslärare, professorn i den vettenskap, som innefattar dessa föremål, hvilken här uppträder, icke med orakelspråk, utgångna från ett i dunklet liggande system, utan på ett klart, praktiskt, lärorikt sätt, öfverskådande i en omfattande analys af det bestående frågans hela område, och dervid betecknande hvad som i nu gällande lagar kräfver reform, och hvad å andra sidan icke bör uppgifvas, utan omsorgsfullt bibehållas. Då vi nu gå att lemna en redogörelse öfver herr Rydins innehållsrika och värdefulla skrift, vilja vi dervid särskildt fästa uppmärksamheten på hvad den lärde författaren yttrar iafseende på en af dägens vigtigare frågor, nemligen de hvilande förslagen till ändring i fryckfrihetsförordningen, hvilka innan kort skola underställas ständernas slutliga pröfning. I skriftens första afdelning, som handlar om yttrandefrihet i allmänhet, uppgifver författaren såsom kännetecken på yttrandefriatt det hetsbrott, åstadkommer eller syftar att åstadkomma ett intryck på allmänhetens tänkesätt, som antingen innebär en frestelse till ett bestämdt brott eller ock en sinnesstämning af hat, missnöje eller förbittring mot samhälle, samällsvigtiga föremål eller enskilta personer , hvaraf samhälle och enskilta skulle komma att oförtjent lida. Corpus delicti är här således en hos allmänheten rådande sinnesstämning, som hotar med menliga följder för samhället eller den enskilte; det är således icke af materiel, utan af immateriell art. Häraf angelägenheten att afgörandet i dylika vål öfverlemnas åt en jury. Efter att sålunda ha betecknat den allmänna karakteren af yttrandefrihetsbrott, öfvergår författaren till de särskilta slagen af dessa brott, såsom förbrytelser emot sedlighet, religion, samhälle eller enskilta personer. I förstnämnde afsede anmärkes den lucka, som förefinnes i våra nu gällande lagar, hvilka ingenting stadga emot spridandet af osedliga handskrifter, målningar, teckningar eller bilder; en lucka, hvars fyllande föreslagits i lagkomitens förslag 20 kap, 138 ochi lagbredningens 21, 14. Rörande yttrandefrihetsbrott, som äro riktade emot religiös ordning, uttalar författaren — följande åsigter: Ingen framställning i religiösa ämnen bör, för det att den innehåller tvifvel om religiösa grundsatsers sanning, anses brottslig, den må 1 detta hänseende till och med sätta i fråga de allra vigtigaste religiösa sanningar, såsnart framställningens mål synes vara att vinna klarhet i saken. När, — yttras längre fram — framställningarne i religiösa ämnen ej längre inskränka sig till begagnande af öfvertygelsens vapen, utan söka vinna avhängare för sinafåsigter genom att för medborgares hat, förakt eller förlöjligande utsätta religion eller religiösa föremål; och sålunda på ett förargelseväckande sätt söka undergräfva vördnaden för religion, som är en af sammhällets vigtigaste grundvalar, måste statens straffande rättvisa gripa in, för att å ena sidan skydda sambället mot den lara, hvarmed det hotas af den dåliga anda hos medborgrarne, som blir eu följd af vanhelgandet utaf regligiösa föremål, och å andra sidan förekomma de oroligheter och våldsamheter, som religiösa schismer vanligen pläga medföra. — Dessa förbrytelser närma sig derföre fredsbrotten, och böra bestraftas för den förargelse eller oro de väcka samhället. 3 M I afseende på de yttranden, som innebära sw. k, ärekränkningar, påpekas. den genom våra